Saknad är en känsla som kan vara skön att känna ibland. Men då till människor man vet att man snart skall få träffa, för då vet man att människan ifråga betyder mycket, och att man inte är helt hel och fungerande utan den människan i sitt liv.
Men saknad utav en människa som ej längre är vid liv är dess värre en jobbig känsla att känna, fastän även den är fin.
Det som är de jobbigaste med den känslan är att man i det tillfället endast vill träffa människan, krama om, prata med, skratta med, dela allting som har hänt - med just den människan som ej finns.
Det ekar i huvudet att personen inte finns, det ekar i hjärtats slag att personen inte finns, det är tomt i den famn där man ömt vill hålla om personen, det är tyst för det finns ingen att högt dela sina ord med.
Det gör ont i mig varje gång jag känner saknaden av de människor som gått bort, hålet innuti mig växer då och blir stort, jag känner hur klumpen i magen växer, och hur tankarna svider.
Allt jag då vill göra är att springa långt ifrån allting och bara skrika rakt ut, för jag orkar inte med det alla gånger.
Att försöka vara stark hjälper inte heller, för stark kan man ej vara i alla situationer i livet.

Dock så vet jag att de som har gått bort har det bättre nu, utan sjukdomar, eller saknaden av deras andra hälft.
Dom är hela i hjärta och själ, det är de som gör mig glad mitt uppi all saknad - att veta att dem har det bättre nu, och att de ej behöver lida. 
Men ändå så svider det, ändå så gör det ont, ändå så ekar orden, ändå så finns det en förtvivlad människa som önskar att de fick en dag till med människan - endast för att hålla om, få säga allt man vill ha sagt, och framför allt för att för en dag inte längre känna den saknad som finns innuti som så länge har ekat..

  / Lindah M Jonsson