Att vara stark när man egentligen inte känner för det, kan vara svårt. Men ändå gör det mig starkare. 
Idag fick jag visa mig stark, fast jag egentligen vela släppa lös alla känslor i hela kroppen. Jag fick stötta, prata och bara finnas till hands. Vilket jag faktiskt är lite smått stolt över, för jag klarade av att hålla mina tårar tillbaka, även fast dom fanns där, så rann dom inte, vilket kändes skönt för mig, att jag i ett sånt läge kunde hålla tillbaka dom.
Vad och varför kan jag inte gå in på.

Men nu istället när jag kom hem, och satte mig i soffan så började tankarna snurra, och jag vet att dom snurrar när jag är ensam, så jag ringde mamma och pratade en sväng, skönt att få någonting annat att tänka på en stund.
Just nu så sitter jag i min stökiga lägenhet och lyssnar på musik, och försöker släppa tankarna, det går ganska bra faktiskt.

Mack sover hos mamma en natt till, åkte dit med honom igår kväll, för jag jobbade idag, och jobbar imorgon, så då får han vara hemma hos mamma för att slippa vara själv så mycket. Vilket käns bra för mig, och för honom.
Så det är skönt att veta att mamma ställer upp och tar honom.

Imorgon eller på torsdag ska jag försöka ta tag i mitt hem och städa, för det behövs nu. Jag har inte orkat, och igår kväll orkade jag inte, idag har jag inte haft tid, så får ta det någon gång då.
Men det är ju så jäkla tråkigt så det finns inte. Men men, sånt man får leva med antar jag. Det är ju så tråkigt att städa, kanske jag borde skaffa mig en städtant eller nå ? Men ne, å andra sidan så känns det ändå skönt att få städa undan allt, man ser ju förbättringen så ! haha.
Men jag funderar lite, jag tycker att min lägenhet saknar en gnutta mig på något sätt, någonting lite halvgalet eller nå. Men riktigt vad det skulle vara kan jag dock inte sätta fingret på, men jag ska nog komma på vad det är förnågot. Haha.

Ne, nu ska jag sluta skriva, kanske slänger upp lite bilder om en stund, får se hur det blir med den saken, sånt som märks om det kommer upp något eller inte. Men men.

/ Linda Jonsson 

Jag är Linda, hon som inte tycker att tjejer är så speciellt intelligenta, bra på saker, eller ens helt normala . Enligt mig så är de flesta tjejer blåsta i huvudet och alldeles för egenkär för deras eget bästa.
Jag menar, vilken människa orkar sitta och beställa hem tonvis av kläder varje månad, köpa hundra par nya skor i sekunden, lägga ner alldeles för mycket pengar på någonting så idiotiskt som smink och sen inte ens kunna röra er utanför ytterdörren utan hundra jävla feta liter smink kletat runt erat ansikte, våldta alla brun utan sol krämer ni hittar, köpa sju liter mörkare sån där jävla kräm till ansiktet så att ni ser helt sjuka ut .
Ja, idag har jag en dag då jag verkligen inte tål tjejer, fråga mig inte varför, men så är det. Jag har många sånna dagar, och nej, jag är inte allergisk emot alla världens tjejer, men bra många iaf.
Jag har självklart tjejkompisar, men flera av dom är inte ''riktiga'' tjejer, utan mera lite som mig typ eller vad jag ska säga . Haha !

Och någonting som jag verkligen tycker är helt meningslöst är tjej fotboll, bandy, hockey ooch så vidare .. Jag tycker det är helt okej att tjejer håller på med det, men att slösa TV tid på att sända någonting som ser så löjligt ut ? Det ä verkligen de jag tycker de gör, ser så sjukt jävla löjligt ut så de finns inte ! Men huvudsaken är väl att dom har roligt (och de syns ju, för dom verkar ju inte vela kampa så jävla mycket...) Haha !

Jag vet att många klagar på killar som klagar på dam sporter, men jag kan ju fan inte mer än att hålla med killarna faktiskt .
Och nu kanske det låter helt jävla fucked up att jag säger att jag tycker att det inte ska vara någon skillnad mellan tjejer och killar (för det låter ju som att jag endast vill kasta ner alla tjejerna i en liten håla utan smink och tillgång till att klicka hem kläder, och framför allt få dom att låta bli sporter) men så är det faktiskt inte.
Utan klart det ska vara ett jämnställt samhälle, men vissa delar kan man kapa av rakt av faktiskt, och så är det. Men jag vet att jag talar mot mig lite där, men HALLÅ ! dör man om man inte har jämnställdheten just på sporter och sånt ? Ne jag skulle inte tro det.
Hitta lite vettiga kvinnor och låt dom sköta något manligt företag eller nå, och sätt in en man och låt han sköta ett kvinnligt företag, då är det väl jämnställt ? I alla fall till en liten del kanske.

Men vafan vet jag, jag är bra på att sitta här och klaga ja, de är någonting som jag vet att jag är bra på, men så blir det antar jag när man heter Linda och är bitter fitta så . Haha !

Och en sak till som varenda jävla tjej nästan gör, det är att proppa BH'n full av saker, det ska vara mobil, pengar, cigaretter, och allt annat användbart, allting ska ner på samma ställe, in i Bh'n och sen ska det ligga där tills det används.

Jag tror att ni ligger lite efter i utveckligen, det är ju faktiskt så att det finns fickor på kläder, väskor att ha saker i, eller ja, varför inte bara lämna skiten hemma om ni ändå ska ha allting bland tuttarna, eller är det en önskan om att fylla ut BH'n lite extra kanske ?!

Haha, jag har då ingen aning om varför tjejer promt ska ha en massa saker nerstoppat där, själv vet jag vad fickor är till för, och jag vet hur en stor och fin väska ser ut - LUMPEN VÄSKA ! (Använder min som min fader hade i lumpen, så jävla vacker!)

Och det där mer klackskor ?! Visst, jag har gått i klackskor och äger två par, eller tre. Sak samma, använder dom inte ändå så. Men varför använda någonting som mördar era fötter ?!
Ni kan ju fan inte tycka att det är skönt, de gånger jag har använt mina så har jag seriöst vela kapat av mina fötter, för det är så jävla obekvämt. Men ändå så har jag visserligen tvingat på mig ett av mina några gånger, men frågan är om det blir några flera gånger ... Lite synd är det om det inte blir av, för dom är snygga. Nog de ända snygga såna skor som finns. Dock ingen jävla meterlång horklack på dom, utan en sån där jävla kilklack eller vad nu min lillasyster säger att det heter .. haha !

Och jag som trodde att detta skulle få mig trött, men nej då, det fick mig bara att bli lite mera irriterad på alla tjejer som springer runt och tror att dom är någonting .. Haha.

Men that's the life of a Bitter fitta . Always Bitter ! hahahah ! Jag är störd, jag vet, men you know what ?! I like it ! 

Haha.

Men allvarligt, vissa saker borde tjejer lägga av med om dom vill tas seriösa. Så är det bara. Och så tycker jag, har tyckt det ett tag och tror för den delen inte heller att jag kommer ändra min uppfattning om det heller. Men vi alla är olika och tacka gudarna för det !

/ Linda m Jonsson

Jag vet inte varför, men det är någonting med Johnny Cash's röst som berör, någonting i den rösten, som får mig deprimerad, ledsen, arg.
Så jag vet varför jag inte har intreserat mig i hans musik, jag vet varför jag undviker hans låtar.
Men ändå, så sitter jag här, precis som jag gjorde kvällen/natten igår, precis som i morse innan jag trampade iväg till jobbet, så satt jag här, på stolen vid matbordet med balkongdörren öppen och lyssnade på en och samma låt med Johnny Cash, jag har lyssnat på den nu i flera timmar, men ändå, varje gång jag trycker igång den låten så får jag samma känsla, den kommer krypandes, sen sitter de kvar.
Låten är bra, texten är bra för den har handling, men låten får mig att känna mig så oerhört deprimerad, den drar verkligen ner mig fort, men ändå så sitter jag här, på min stol, och lyssnar på samma låt om och om igen.

Jag vill sluta lyssna på den, helst nyss, men jag kan inte. Den har fastnat, jag har en känsla av att jag ''måste'' lyssna på den, för den är ju egentligen bra.

Kanske jag borde sluta lyssna på den nu, kanske jag borde ha gjort det för fem minuter sen, i alla fall när jag vet att låten bryter ner mig, men jag vill inte, jag vill höra den, jag vill på något sätt vända känslan till låten till något annat.
Men egentligen är det inte konstigt att jag får den känsla jag får, låten handlar trotts allt om att en människa sköt ihjäl en annan människa.

/ Linda Jonsson 

Din defenition av kärlek

Hur definerar man någonting som är så stort och enormt, samt personlig ?

Kärlek finns överallt, i minsta lilla vrå, i de ensamaste stället på jorden, i varje människas hjärta - kärlek är globalt.

Kärlek kan vara någonting som två människor delar, kärlek till sina barn, till sina djur, till sina vänner, till någonting materiellt, vad jag än skulle rabbla upp, så finns det någon människa som har någon form utav kärlek till just den saken.

När jag var liten så tänkte jag på kärlek som en känsla eller någonting mera psykadeliskt ; Man gick som på moln, såg blommor och hjärtan överallt, och allt annat sånt dära fluffigt och lulligt. Just då tänkte jag inte på allting annat runt omkring, utan då var det bara det där gulliga man ser i kärlek, som på filmer.
Blir man kär så rullar allting på perfekt, ingen kan stoppa den människa som är kär, då blir man galen, ingenting är omöjligt för den människan som är som kärast - människan i fråga kan till och med flytta berg med bara känslan och kraften som finns inuti. Den människan är lite som en människa på en LSD tripp - Odödlig och kan göra vad som helst.

Men sen växte jag upp, och insåg att kärlek handlar inte bara om fluffiga hjärtan som flyger runtomkring, handlar inte bara om den inre känslan, utan det hela handlar om två personer som känner så starkt för varandra att ingenting någonsin kan stoppa dom ifrån att vara med varandra, att älska varandra.
Det handlar om att man har valt att acceptera en annan mäniska för personen som den är, det handlar om att man accepterar personens svaga och starka sidor, det handlar om att man ser det bästa och sämsta i en annan mäniska - och släpper in den mäniskan inpå ens liv, innanför huden rakt in till hjärtat.

Det handlar om att hitta den mäniskan som man kan tänka sig att bli gammal med, den mäniskan man bara vet att man vill spendera hela sitt liv med.

Sen finns det andra sorts kärlekar, som till sina syskon och föräldrar.
Det är en kärlek som jag föddes med, en kärlek som jag kände från första stund jag kom till världen. En kärlek med omtanke, värme, glädje.

En kärlek som jag aldrig skulle klara mig utan, jag har sagt så mycket till mina föräldrar och syskon så jag skulle förstå dom om dom tappat lite utav kärleken till mig, men ändå så älskar dom mig ovillkorligt, ingenting jag hittils har sagt till dom har fått dom att sluta älska mig.

Dom accepterar mig för den jag är, dom finns där i de stunder jag förtjänar det som minst men behöver det som mest, dom lämnar mig aldrig, dom kommer alltid att finnas där för mig och stötta mig, precis som jag för dom.
Den kärlek jag har till mina föräldrar är ingenting jag kan förklara, den är oändlig, den bara finns där, som den gjort ifrån den dagen dom för första gången höll mig i famnen.

Kärleken jag har till mina systrar är också obeskrivlig, det är ett band emellan som någon aldrig kan dela på, som ingen sax i världen kan klippa av, ett band så starkt att jag inte har ord till det. Det handlar mycket om att ge och ta med systrar, samt mycket om förlåtelse.
Tror inte det finns några syskon som aldrig har bråkat med varandra, eller aldrig ha varit avundsjuka på varandra.

Men det är sånt som tillhör, och då kan jag säga att det är tur att kärleken emellan väger bra mycket tyngre än orden och tårarna som orden skapade, det är då bandet mellan syskonen märks.
För vad för dumheter man än slänger ut sig i stundens hetta, så vet man djupt inne att det var fel, och ett förlåt kommer tillhands som kommer ifrån hela ens hjärta, och helt plötsligt är alla hårda ord borta och ligger långt bakom, och allt tack vare den kärleken som finns.

Sen finns det kärleken mellan vänner. 
Vänner kan man ha många av, men det finns få som verkligen lämnar spår i ens hjärta, som verkligen håller handen medans man faller, som alltid ställer upp i vått och torrt.

Jag har några vänner som jag håller närmast hjärtat, med dom delar jag glädje, tårar, skratt, sorg och allting som finns mellan.

Det är en vänskap man inte klarar sig utan, en vänskap som blir i samma form som kärlek, någonting som finns där, men som inte syns, det är någonting som sätter sig rakt i hjärtat och stannar där.
Även fast vänskapen ''dött'' med flera vänner jag haft förut, så finns på något sätt känslan kvar när man sedan möter den mäniskan, för man vet innerst inne att det var någonting speciellt man hade en gång med just den mäniskan, någonting som ingen annan mäniska har delat med sig av.
(För kärleken vänner mellan är någontin som aldrig är sig likt ifrån den ena vänskapen till den andra)

Kärleken är mycket, och det är stort, finns i alla former och skapelser.
Det handlar om mycket mera än bara två människor som lever ihop.
Det handlar mycket om behov, medkänsla, att våga ta steget, uppoffring.

Kärlek är någonting många människor vill ta på, hålla i handen, se det med egna ögon, inspektera dess insida och utsida - men kärlek är någonting någon aldrig kan ta på, någonting någon aldrig kan hålla i handen, någonting någon aldrig kan se med egna ögon, någonting någon aldrig kommer kunna inspektera insidan eller utsidan på - Förutom på den mäniskan, eller den sak som just den personen känner kärlek för.
Kärlek är någonting som inte har en skugga, inget förkläde, varken skor eller kläder, kärlek är någontin som finns i kroppen, i hjärnan, i hjärtat, i själen, någonting som varje mäniska upplever på sitt egna vis, någonting som är oerhört svårt att förklara för någon annan mäniska - Just för att vi alla mäniskor upplever den på vårat egna sätt.

Det är mitt tappra försök att förklara kärlek, men jag känner ett stort misslyckande, kanske det beror på klockan, kanske det beror på att jag inte fått fram de exakta ord jag vela, eller för att det är en enorm känsla som är svårt att förklara ?

Jag har gjort ett försök nu, men är inte nöjd med det, inte alls på långa vägar, jag har lust att radera allting jag skrivit om det nu, men jag väljer att inte göra det, för jag har suttit här och bitit mina naglar, slagit mig i huvudet, dragit mig i håret, kastat mobilen i golvet - jag har helt enkelt verkligen suttit och klurat på ord, på meningar, på meningen, men i mina ögon misslyckats totalt med det jag var ute efter.

Kanske det beror på att jag satte ribban för högt när det gällde att skriva om just detta, kanske för att jag önskar att jag hade skrivit det mera välskrivet, med mera känsla, med mera engagemang och kraft ?

Men jag tar på mig detta misslyckande och publicerar det, men känner mig bitter för det, och tänker fortsätta känna mig bitter över det ett bra tag till. 
Kanske jag försöker att skriva om det en annan gång och publicerar ett nytt inlägg om hur jag kan definera kärlek ?
Just nu känner jag att min hjärna säger ifrån och skriker att allting är ett misslyckande med detta, men det skiter jag i nu.
Detta var mitt försök till att definera kärlek, långt och tråkigt, bara en massa ord, ingenting annat än ord, punkter, frågetecken och utropstecken. men så får det bli idag, nu, ikväll.

/ Linda Jonsson 

Vad jag åt idag.
haha, de första jag tänker är - BOOOORING ! Ofta någon skulle bry sig om vad jag har ätit idag ? Ne, skulle verkligen inte tro det faktiskt... Men aja, det står att det är det som skall publiceras här idag, så får väl göra det ändå...

Imorse, eller ja, typ efter tolv någongång så åt jag mig en macka - eller ja.. En tugga av en macka då jag insåg att det inte var en macka jag vela ha, smakade inte bra alls.
Så osten på den gick till hunden, resten i soporna.
Sen var jag inte hungrig alls, nada.
Sen så kom jag hem till mamma, så då delade vi på en kebabrulle, den var god.
Och nu ikväll har jag svullat mig med chips med kristian.
Det är vad jag har ätit idag, helt värdelöst inlägg. BLÄ ! 

Mina föräldrar.

Min Mamma heter Carina och är 49 år, kommer ifrån Stockholm.

Min Pappa heter Jan-Erik (men alla säger Janne) och är 50 år, kommer ifrån Alby.
Mamma är lyxhustru - alltså tar hand om hemmet, hunden, och de barnet som fortfarande bor hemma. Hon trivs bra med det, en ganska hemtam kvinna med andra ord. Hon har alltid funnits hemma när vi var små och sen när vi blev stora. Har känts tryggt att alltid ha någon hemma istället för att komma hem till ett tomt hus.

Pappa jobbar som bergssprängare i Norge - han ligger borta på veckorna och är hemma på helgerna. Han har alltid jobbat borta på veckorna ända sen evigheters evigheter. Visst saknade jag pappa hemma på veckorna när jag var liten, men sen de gånger han hade semester så kändes det bara ''konstigt'' att han var hemma så mycket.

Mina föräldrar träffades genom pappas kusin och mammas bästa kompis (Måste vara bland det bästa Eskil och Sussanne har gjort), dom bodde tillsammans i Stockholm ett tag, men sen började dom leta efter hus, och hamnade då i lilla Bollnäs.
Tillsammans har Janne och Carina tre döttrar som dom fick under en fem års period.
Mamma och Pappa har varit gifta i 21 år, men dom är inne på deras 22 år som gifta nu - dom gifte sig på Nyårsafton när min storasyster var 1 år.

Mina föräldrar är dom bästa föräldrar jag kan tänka mig ha. Och det är sånt jag har kommit på såhär på senare år, för när jag var yngre så sa jag mycket till dom som jag inte ens riktigt menade för stunden. Med tanke på all skit jag gav dom som yngre så har jag lite svårt ändå att förstå att dom ändå älskar mig lika mycket.. Även fast jag vet att föräldrar älskar sina barn, men jag har hävt ur mig saker som man inte borde häva ur sig till sina föräldrar, men ändå så älskar dom mig lika mycket, och det är någonting jag beundrar dom för.
Deras kärlek till mig och mina systrar, vad vi än har gjort eller sagt så har dom funnits där och älskat oss mer än allting annat.
Och utan kärleken ifrån min mamma och min pappa så vet jag inte vad jag hade tagit mig till idag.
Dom har alltid funnits där och ställt upp, lyssnat, hjälpt, och ställt upp lite mera ändå.

Jag kan inte förstå hur stark deras kärlek till oss barn är, det är nog sånt man endast förstår den dagen man själv får barn.
Men jag vet att min kärlek till dessa två människor är enorm och går inte att beskriva med ord. 

Min första kärlek.

Honom träffade jag inte irl, utan började skriva med honom på internet, sen blev det sms och senare led det till en massvis av telefonsamtal..

Första gången jag träffade honom var när jag, min faster och lillasyster var i valbo, och han var där med sin familj och hälsade på hans morbror eller farbror och dom var då inne på ikea och handlade, så han vandrade över till köpcentrumet och träffade mig en sväng.

Sen någon vecka efter eller något sånt så kom han och hälsade på mig, sen var det liksom vi.

Förhållandet var väl skapligt bra, just när man var i det så tyckte man ju självklart att det var det bästa, just med tanke på att de var den första riktiga kärleken som jag hade.
men nu i efterhand så vet jag väl inte riktigt om jag skulle kalla det för ett sådär jätte bra förhållande, men varför tycker jag inte att alla behöver veta, för det var hans och mitt förhållande..

Men i det hela var det bra när jag var i förhållandet, för då var jag kär över öronen och allt sånt ni vet..

Så just då i de stunderna jag var med honom, pratade med honom var allting perfekt.
jag trivdes bra i hans sällskap, jag trivdes bra med hans mamma och resten av hans familj. Han bodde inte i Bollnäs, utan i lilla Ytterhoglad, så vi träffades på helgerna och loven ifrån skolan.
Men när vi inte var med varandra så var det mycket prata i telefonen, lite för mycket ibland kanske, men så var det då. 

Och det förhållandet varade i nästan 9 månader.
I dagens läge pratar vi med varandra lite då och då och har en ganska ''tunn'' kompis relation, eller vad jag ska kalla det för. 

(Rätt så nyligen vi började prata med varandra, och tunn blir den av just det, för innan dess var det mer eller mindre kanske fyra år sedan vi hördes vid sist)   

Det gick snabbt att få ett svar när man väl skrev om bröst på bloggen ! Äntligen ett bra svar, eller ett vettigt svar kanske jag ska säga.
Anders skrev till mig på facebook och skrev såhär:

för att vi är män, och brösten är ju en symbol för kvinnlighet. sen är det ju nåt sexuellt laddat också eftersom kvinnor alltid döljer dem osv.. det man inte får är desto mer intressant . 

Är det verkligen så enkelt, för att det är någonting sexuellt laddat och för att kvinnor döljer dom ?
Men de får mig att tänka lite längre, hur mycket bröst är det inte nu förtiden när man tittar på tv då ?
Nästan var och varannan film visar ju bröst, och inte bara ett heller, utan en massa bröst..
Borde man inte vänja sig med att se bröst då ? Eller är det fortfarnde någonting som oftast är döljt bland de människor man ser dagligen ?

haha, ne nu ska jag sluta tänka på bröst och varför killar tycker dom är intressanta, jag har fått ett svar och ska nöja mig med det, om ingen annan också har ett bra argument till varför bröst är en sån spännande grej ! haha