Hej, det är jag som har en blogg men knappt bloggar, det är jag som har en blogg som glömmer bort den, det är jag som har ett relativt ointressant dock roligt liv men glömmer bort att blogga, det är jag som har bloggtorka, vet inte vad jag ska skriva de gånger jag faktiskt är sugen på att skriva ner någoning.
Men man ska väl göra försök ändå, trotts det så finns ju bloggen kvar, och längtar efter mig, mina ord, mina tankar och funderingar, dock ej min vardag, den är tråkig, även fast det finns många skratt i min vardag, så är den nog relativt tråkig, just föratt den är såpass vanlig så det finns ingenting i min vardag som skulle kunna få er att tappa hakan tror jag.
Jag menar, jag är inte den personen som reser genom världen just nu och delar varje äventyr med er, jag är inte heller den som är gravid och skriver om de mirakel som lever i min mage, jag är inte heller den personen som är så pass kreativ att jag skulle kunna ägna en hel blogg åt att ge den kreativa insiprationen vidare till andra.

Utan jag är den personen som lever ett Svenne liv, jag jobbar, äter, skiter, sover, umgås, rastar hund, festar, ja de vanliga för någon i min ålder.
Försöker få in så många fötter som det går in i vuxenlivet, jobba, betala räkningar, handla mat, och allt de andra tråkiga som har med att spendera pengar att göra, dock så finns det en charm i det hela, och den charmen tror jag är kvar sedan jag var liten..

För precis som alla andra barn så hade jag syskon/vänner/föräldrar/släkt/gossedjur på kafferep, gjorde mina egna pengar, gick på min egna affär och handlade fika, kaffe och allting annat som skulle behöva för att få mina gäster tillfredställda på besöket hos mig.
Man satt där i soffan eller på stolarna med mammas handväska full av sina egna pengar, hade den på armen, höll i kaffekoppen med ett finger i värdet, försökte komma på vuxna samtalsämnen att prata om såsom vädret, huset och allt där emellan.

Vissa gånger hade jag ju till och med hjälpt mamma att baka, så jag faktiskt kunde ha ett riktigt kafferep med riktigt fikabröd istället för det underbara påhittade fikabrödet som kunde vara precis vad som hellst, och det fanns alltid mycket att välja på då!

Samt när man var liten så velade man vara vuxen, man vela ha ansvar, ta för sig saker och verka några år äldre. Om någon person i närheten var fem år, och jag själv var sex år, så var jag ju så pass mycket äldre än personen som faktiskt var ett enda ynka år yngre än mig.
Åh, allting var så underbart.
Alltid var man glad, påhittig, använde fantasin kreativt, hittade på saker att göra på tråkiga dagar, hade inte så mycket märkvärdiga bekymmer, utan allting var bra, och jag levde verkligen i en underbar liten bubbla då jag växte upp.
Tänk om även den känslan kunde vara kvar, istället för att det skall kännas som krav, måsten, och jobbigt med allt.
Destomera man öppnar upp ögonen så ser man hur barndomen har passerat för flera år sedan, trotts att det endast känns som några få timmar sedan jag satt på golvet och lekte med mina leksaker tillsammans med mina syskon som satt och skrattade på golvet med mig...

Men helt plötsligt så är min äldsta syster Gift och bor tillsammans med sin make i Gävle, min lillasyster har skaffat lägenhet och har jobb i stan, jag pendlar till Söderhamn och jobbar. Vart tog tiden vägen, vad hände alla dessa år?

Det finns mycket man kan fundera över, få saker som man kommer få svar på.
Och visst känns det ändå på något sätt bra att bli vuxen och kliva in i vuxen världen, trotts allt så är det ju hit man har vela kommit sedan man var liten, då jag var liten minns jag att jag tyckte att 21 var gammalt, men nu, är det gammalt eller är det bara någonting mellan ung/vuxen, eller är jag helt jävla vuxen nu?

Hur det än är så trivs jag bra, jag har det som behövs i dagens samhälle, familj, vänner, jobb, och en jävla massa skratt, även eget boende.
Det skulle kunna vara mycket värre än vad det är, så jag tänker inte sitta och klaga, för jag har det riktigt bra som jag har det nu, och jag trivs med min plats i livet.

Jag kan ju inte säga att det skrevs någonting viktigt nu, men någonting var det allt i alla fall, nog för att det inte var detta som var menat att skriva, dock vet jag inte heller vad som skulle ha varit menat att skriva, men men...

Over and Out / Linda m Jonsson