Vart tog tiden vägen? När jag gick ner på mitt rum, släckte jag alla lampor som var tända, så just nu är det endast datorn som ger mig lyse.
Jag gick ner på mitt rum för att jag var trött, jag tänkte sova en stund..
Men gick det bra? Nej, för här sitter jag, vaken, lyssnar på musik och tänker.
Kan jag skylla på att det är dels musiken och tankarna som håller mig vaken, för jag orkar inte skylla på mig själv just nu...

Jag älskar att sitta vaken ensam i min säng i mörkret, varför vet jag inte..
Eller jo, jag vet nog varför, bara jag tänker efter.

På kkvällarna/nätterna är det ett behagligt lugn som sprider sig över mig, det är alldeles tyst, allt jag hör är mina tangenter, datorfläkten och mina egna andetag, samt musiken som spelas ifrån min LP skiva, annars är det lugnt.
Ute hörs inga bilar eller människor.
Uppifrån övervåningen hörs inget ljud ifrån tv'n, inga fotsteg som är på väg någonstans, allt som hörs ibland, är hundarna som flyttar sig till en annan plats att sova på.
Men annars är det tyst, så tyst det bara kan bli, och när det är tyst, så sprids ett lugn över mig, ett lugn jag tycker om.
För de lugnet får mig att tänka och byta ut tankar, de får mig att slappna av innan jag skall somna till ljudet av rösterna på radion.

Just nu sitter jag med bar rygg mot min svala betongvägg, inlindad i ett täcke med fötterna som sticker ut från sängen, fast tårna börjar på att bli lite kalla just nu, så jag ska snart stoppa in dom under mitt täcke igen..

Ute så ligger snön, alldeles vit och fin på träd, vägar, bilar och hustak. Är det någonting som jag denna vintern fått upp ögonen för, så är det solens första morgonstålar på den bara snön..
Det är ett sånt fint sken som solen lyser med, snön får en mera gyllene vit färg, det är verkligen vackert!...
Jaa, jag vet, det där lät ganska så geek aktigt, men jag lovar er, jag totalt älskar det!
Jag ska nog ta mig tid med att kliva upp en morgon på en ledig dag och knäppa kort på det, så ni kan förstå vad jag menar (ni som inte förstår det...).

Jag älskar att vara omgiven utav snö, precis som jag älskar regnet på sommaren. Det är någonting speciellt med det, vad de vet jag inte...

Kanske jag skulle ta att lägga huvudet på kudden för att sova en stund nu, jag vet ju trotts allt inte om jag får kliva upp och jobba klockan sju imorgon eller inte, men jag kan alltid hoppas på att jag får ett senare pass, så jag slipper kliva upp ur sängen med stressen i högsta hugg...
Godnatt på er!

Over and out / Lindah M Jonsson;

Jag har nu flera gånger försökt skriva någonting vettigt, om någonting jag verkligen saknar.
Men kommer jag fram till några vettiga ord, nej!

Jag har raderat varje mening jag har försökt fått fram i en timme snart..
Varför ska det alltid vara så svårt att skriva någonting med mening, någonting som verkligen kommer ifrån hjärtat?

Jag har gett upp med att försöka, jag har totalt gett upp med det just nu...
Men för att inte ge upp helt, så gör jag istället såhär ; Jag låter en bild tala för sig själv, för hur som hellst, så säger en bild mera än tusen ord (sägs det i alla fall)...

Den ända meningen jag tänker skriva, är en mening som endast personen i fråga förstår, och kanske då, så förstår även du Sara, att jag saknar den vänskap vi hade;
Everyone Has Aids...

Jag hade julkänsla, för några månader sen. Men den försvann? Kanske hade någontingt att göra med att det blev mörkare, första snön kom, men sen när jag blev vad med det, så försvann den lika fort som den kom?

Men ändå, vad är det för mening med att ha julkänsla när jag ändå ska jobba HELA julafton ungefär, jag börjar jobba kl 15:00, slutar 09:00 dagen efter, värt att ha julkänsla då? Kanske julkänslan kommer närmare jul, fast jag tycker att det är nära jul nu, det är trotts allt bara 13 dagar kvar tills det är julafton.
Att jag tappade känslan kan ha berott på att morfar plötsligt försvann ifrån oss, då släppte jag nog bara det mesta & tryckte på auto-piloten. Om någon frågar mig vad jag gjorde till en vecka efter att jag fick reda på att morfar lämnat oss, så vet jag inte det.
jag bara kopplade bort allt för ett tag, jag orkade inte med att tänka, jag orkade inte att ta det lugnt, jag orkade inte någonting.
Jag gjorde bara allt utan att tänka, jag jobbade de vet jag, men sen då? Jo, jag satt väl mest tyst & glodde in i tv'n som stod på hemma, eller så gjorde jag någonting annat meningslöst..

Det har nog inte helt riktigt sjunkit in än att han är borta, för det kom så plötsligt, ut ifrån ingenstans, ungefärt som när man går & sen från ingenstans alls så har man gått in i en lyktstolpe & man står där, samtidigt som man ser hur dum ut som helst & funderar Hur fan kom den stolpen dit så fort?! ungefärt så känns det med morfar, hur fan kunde de hända honom, varför just nu, varför ingen förvarning?

Ne det är hemskt, de var inte ens väntat, de kom ifrån ingenstans, jag antar att det är de som gör mest ont. Att det inte fanns någon förvarning alls. Visst, självkalrt hade det gjort ont med förvarning också, man jag tror inte jag hade tagit det lika hårt som jag gjort nu...
Men livet har sin gång, & nu får mormor & morfar vara tillsammans igen.

Men du ska veta morfar, du lämnade ett enormt tomt hål efter dig, vi älskar & saknar dig, söta lilla morfar ... -v-

Nej, bloggar mera sen!