Just nu sitter jag hemma hos kristian, vi är så sociala med varandra, sitter med varsin dator och glor på Tv'n emellanåt. men det är trevligt i alla fall, och tur är väl det .

Vi tittar på något program om tonåringar som inte sköter sig och få vara en liten stund på CDC Prison, ett kvinnofängelse.

Konstig som jag är så vill jag pröva bo där en månad, bara för att se hur dom har det där, och vad dom får göra, samt se allting som händer runt omkring.
Nog för att jag vet att det är ingenting man egentligen vill, men ändå så vill jag bara pröva, kanske mest bara för att ha prövat det. jag vet inte. men det är ju ingenting att jämföra med våra Fängelser i sverige.
Så just därför vill jag inet pröva det i ett svensk fängelse, jag vill pröva det någon annanstans där det är så mycket hårdare än vad det är här hemma.

Men ne, nog pratat om det.
Nu har jag ingen aning om vad jag ska skriva för tillfället, ska väl kanske snart dra mig hemåt eller nå, ingen aning faktiskt. men någonting blir det iaf, haha !

Just nu så saknar jag någonting, men jag vet inte vad jag saknar, eller inte riktigt saknar, men längtar är nog mera det rätta ordet.
Jag längtar efter någonting nu.

Men vad är det jag längtar, det är en fråga inte ens jag kan svara på faktiskt, för jag har inte den blekaste.

Julen är det inte, den är jag trött på. Jag tänker inte julpynta här hemma, bara en massa onödigt stökande och stressande tycker jag. Det ända jag ska hämta ifrån mamma och pappa det är min lilla advents julgran som jag fått efter Farmor, den ska upp här hemma.

Liten och lagom.
Men mer än så tänker jag inte stöka och poa på med, jag känner inte för det.

Vart man än går ändå så kommer det skrika jul, så jag klarar mig bra ändå här hemma utan julen och allt sånt stök.

Enligt mig så känns det bara onödigt, fram med saker och julstäda som fan, julen varar inte länge, sen ska allting bort igen och läggas ner i lådor för att vänta ett år tills det kommer upp igen.
Och när man stökar bort julen så pyntar man allt som man hade det innan.
Sen strax efter det så är det dags att påsk pynta, nej fan heller.
Plocka fram, plocka ner, göra normalt, plocka fram, plocka ner, göra normalt.
Nej det kan ju alla andra få hålla på med, så länge jag slipper det är jag nöjd.

Känner mig lite som en jul slaktare nu faktiskt, men då får jag göra det.
Just nu har jag ingen julkänsla alls för fem öre, och det är då ingenting som stör mig.
Jag klarar mig bra utan julen också, det ända mysiga med julen är väl stämningen som blir hemma på julafton, men det känns ändå som en väldigt påtvingad stämning på något sätt.

Man gör allting för att undvika bråk, man gör allting för att vara glad och trevlig - bara för att det är julafton.

Jag tycker att det är lite överdrivet faktiskt. Så ne, jag är nog lite av en jul slaktare i år, så jag har väl skänkt min julglädje till någon annan utan att ens märkt det själv.

Men lika bra mår jag ändå för det.

Är det någonting som kan få mig att stanna upp när jag är ute på promenad , när jag jobbar , när jag sitter på balkongen , ja vart jag än är - där jag har tillgång att titta ut genom fönstret , eller se himlen fritt , så är det en vacker himel , precis när solen börjar gå ner och alla färger dansar över himlen .

Det är då jag stannar upp och tar mig tiden att njuta av det fina som världen skapar , det är då jag andas ut och verkligen är glad för att jag inte är blind .

Men det är då jag samtidigt inte kan sluta tänka på en sak , hur ser detta ut för en färgblind människa ?
Ser det ut som att himlen är grön , brun och kanske lite aprikos ?
Jag skrattar varenda gång jag tänker på det och undrar för mig själv hur knäpp jag egentligen är när jag tittar ut över de vackra färgerna .

Men ja , jag kan inte stoppa tanken om hur de färgblinda ser på en vacker solnedsgångs-himmel , vilka färger dom egentligen ser .

Ja , jag är inte frisk för fem öre , men det är precis så det ska vara , har man funderingar så ska man fundera på dom , eller ta reda på svaret .
Och jag vet precis vem jag ska fråga om detta nästa gång jag möter den människan !
(Jag bara måste få ett svar på detta , annars så kommer jag aldrig kunna släppa tanken !) 

Eftersom att jag skriver om det nu , så måste jag lägga ut bilder på en av alla de fina färger som målat himmlen för inte alls länge sen , och gissa om jag njöt när jag satt där ute på min balkong i det halvkalla november värdet inlindad i en filt !

Att vara sig själv, att acceptera sig själv, ska det vara så svårt ?!
Jag tänker på alla de människor som inte kan vara sig själva för att de tänker på vad andra ska säga, vad andra ska tycka .

Ska det verkligen vara så svårt att inse att av alla andra människor så är just du, den enskilde människan unik, vacker, egen, du är din egen människa .

Men att endast följa alla andra och leva upp till deras tankar och ideal så blir du ingen, du lämnar ut din egen identitet till andra, du låter andra människor välja vem du ska vara, du låter dom skapa dig, istället för att du låter dig själv skapa dig .

Jag har aldrig riktigt förstått det där med att alltid vara andra tillags för att vara ''populär'' ''inne'' och allt sådant .

Kanske det är för att jag började sväva ut i svängarna med mig själv när jag gick i sjuan , haha , jag målad mig jätte svart runt ögonen en period och bar endast svarta kläder , sen tog jag ut allting på håret och har haft en miljon olika hårfärger , jag har alltid kunnat stått för mina åsikter och på så sätt varit stark i mig själv vad än andra har sagt till mig , vad andra än ha kallat mig så har jag stått med huvudet högt .

När andra pratade om mig , så tänkte jag - Jaha, idag är jag deras största Idol , idag krestar allting kring vad jag gör och hur jag ser ut , det känns så underbart att jag är så intressant att andra pratar om mig så mycket och länge , kanske borde jag gå fram och skriva autografen på deras armar med en spritpenna för det verkar ju vara det dom är ute efter , fastän dom inte vågar fråga .

Det gäller att alltid stå på sig , att aldrig låta andras ord tränga förlångt inpå livet , för det är då man blir skadad för livet och inte kan ta någonting positivt , och vem vill leva så ?

Och jag vet att de flesta tjejer är helt dumma i huvudet och saknar både hjärna och IQ , det är jag fullt medveten om .

Och varför det är så har jag ingen aning alls om faktiskt , där spelar det ingen roll vilken hårfärg dom har , för de flesta tjejer är lika knäpp även om dom är blond , brun , svart eller vilken färg dom nu än har på håret , så där sitter inte IQ'n lika ingrott som man kan tro (för trotts allt så säger alla - Inklusive mig själv - att blondiner har lägre IQ) tjejer tror att dom så lätt får makt eller vad det nu är , genom att prata om andra , men det gör dom endast för att dom själva är så långt nere på botten , dom behöer helt enkelt framställa sig själva som bra , som om dom vore någon typ utav gud som alla bör lyssna på och leva efter .

Men jag menar , vilken normal människa skulle orka med det ?

Nej inte då jag i alla fall , kan nog vara mycket därför jag aldrig har varit precis så tjejig utav mig , för att jag aldrig riktigt orkat med hela alltet , det är bara för jobbigt och för påfrestande , just därför är killar så mycket bättre !
Dom säger rätt ut vad dom tänker på , vad dom tycker , inget bullshit snack där på samma sätt som det är bland tjejer .

Så jag är faktiskt glad att jag aldrig blivit de tjejiga tjej som jag kanske var menad att bli ifrån början med tanke på att jag faktiskt har det könet , men mer än så är det inte .

Det står på papper att jag är tjej , och ja det syns om man tittar på mina bröst och resten , men sen då .

Visst kan jag vara tjejig ibland , men inte alls på samma sätt som en ''tjej borde vara'' .
Och det är någonting jag alltid kommer att vara glad för , någonting jag alltid kommer att vara stolt över , för om jag någongång i mitt liv skulle bli så tjejig att det ända jag bryr mig om är kläder , smink , håret , mitt utseende så tar jag hellre livet av mig faktiskt .

För nej fan heller , det skulle inte fungera för fem öre för mig det , jag är inte den människan , jag har inte riktigt vuxit upp och blivit den människan , och jag har heller inga avsikter att någonsin i mitt liv bli den människan .

Helt enkelt kort och gott så ska man vara nöjd med den människan man är , och ta vara på sig själv , för hur det än är , hur många människor det än lever på denna jord , så finns det bara en som dig , det finns bara ett DU , det finns ingen annan som kommer att kunna bli som dig , för att du är unik , du är en på miljonen , en på miljarden , så ta hand om den du är , och låt ingen annan få dig att ändra på dig , för i slutändan så är det inte värt det . Lev ditt liv precis som du vill , låt ingen hindra dig till att göra det du vill göra , DU är perfekt precis som du är ! 

Sitter hemma i soffan igen nu efter att ha varit med Johnna och ätit gott på Kina rastaugrangen, blev en hel del prat, men det är väl inte så konstigt när vi två är i samma rum, då pratas det hej vilt om allt och ingenting, ungefärt precis så blev det ikväll också.

Jag har börjat blivit fryssen av mig, så nu funderar jag på om jag ska bli sjuk, eller om det är för att graderna ute börjar att sjunka mer och mer, jag hoppas då att det är på grund av graderna ute som bara sjunker och sjunker.
Men det gör mig oerhört glad att graderna bara sjunker och sjunker, för då kan man ju alltid hålla tummarna för att det snart kommer en drös med snö som får ligga kvar hela vintern utan någe slask och sånt på gatorna, för det är det absolut värsta med vintern, allt slask som blir när snön smälter.

Att det är halt och jag ser ut som bambi på hal is, det kan jag ta, för det tillhör ändå vintern att man halkar och slår sig gul och blå, och sen knappt kan sitta normalt för att man har slagit svanskotan en miljon gånger ner i den frysta backen. Haha !

Men när det kommer snö ute, så kommer pulkan fram och går i full fart ner för backarna så är vintern som bäst !
För då sitter jag där i pulkan som dundrar ner för backen medans snön bara sprutar upp i ansiktet medans fötterna är i backen och försöker bromsa farten lite, då sitter jag där och skrattar som ett barn, och har den där underbara känslan i magen som man bara har när man åker pulkan ner för backen riktigt fort.

Jag måste då leta reda på flera vänner som vill åka pulka med mig i vinter, för i vinter tänker denna pulka galning åka en hel del pulka !
Jag menar, jag har en fin röd räser pulka, klart som fan att jag ska använda den då tills den är så trasig att jag måste skrota den, men självklart så kommer jag investera en ny pulka då, det är ett måste att ha en pulka på vintern !

Så nu vill jag vakna upp, titta ut ur fönstret och se ett vitt Sverige som är täckt av ett tjockt lager snö. 

Det mäktigaste jag hittils i mitt 20 åriga  liv har varit med om, måste nog helt klart vara den dagen jag var med när Kelly föddes, Johnna och Christians barn.

Samma dag som hon föddes så hade jag jobbat, efter jobbet tog jag Mack och gick hem till Mamma för att äta lite mat. Precis när jag sedan var påväg att gå hemåt så ringer min mobil, och Johnna säger - Lindah ! Mitt vatten har gått, packa ihop dina saker, vi ska åka in nu !
Jag blev helt till mig hemma hos mamma, helt plötsligt så kändes det som att jag skulle in och föda barn, och blev nervös, visste inte vart jag hade mina saker hos mamma, ja, jag kunde inte riktigt tänka klart den stunden. Allting flöt runt i hjärnan, och under den tiden från samtalet tills dess att bilen stod utanför mammas hus så han jag nog irra runt som en galen höna hemma, jag sa till mamma ett antal gånger att det kändes precis som att jag nu skulle in och föda en bebis, precis som att det var inte johnna som var gravid, utan jag. Helt knäppt vad uppspelt jag blev på bara några minuter.
Men jag fick med mig allting jag skulle, lämnade mack med mamma, sen började vi åka mot Gävle.

Bilresan var lugn, men det märktes på Johnna att hon hade ont, och jag försökte så gott jag kunde ifrån baksätet att prata min vän lugn under vägen.
När vi kom fram så var det bara ut med alla saker ifrån bilen, Johnnas armar över mina axlar och hjälpa henne att komma in och upp på våningen, stackarn hade så ont att hon inte riktigt orkade stå rakt upp, så medans Christian parkerade bilen agerade jag Johnna's levande stöd.

Vi fick direkt komma in till en sal, där fick Johnna byta om till sjukhus kläderna, lite avis blev jag på rocken, den där stora vita med knappar hela vägen fram, den är ju så mjuk och skön ! (Nästan så jag också vela be om en sådan, bara för att sitta och mysa lite granna i...)

Johnna låg på sängen och hade ont, sköterskorna kom och tittade till henne lite då och då, tittade hur mycket öppen hon var och hela den baletten, dom pratade om smärtstillande och sådant.

Själv så satt jag på stolen och lyssnade på allt som sades, för detta var någonting helt nytt, det spelar ingen roll hur många förlossnings program man än har sätt på TV, det blir het annorlunda när man väl sitter där själv med sin väldigt gravida vän och är mitt uppe i smeten.

När jag efter en stund ser att Johnna har väldigt ont, så kommer jag på att massage bak i svanken kan underlätta, så jag sätter mig bakom Johnna och ger henne massage i svanken och hoppas att det för stunden ska underlätta för min vän som ligger där med smärta som jag inte kan tänka mig. Vi pratade, och jag berömde även henne för hur duktig jag tyckte att hon var, hon verkligen bet i äpplet och gillade läget så gott hon kunde (Jag hoppas även jag kan vara så duktig när det väl är jag som ligger där och har så jävla ont att jag bara vill rycka ut min bebis...)

Men man vet ju vad som väntar sig efter all den smärtan och allt man har, det är då man verkligen märker att nio månader har gått oerhört fort, och att alla besvär, den klumpiga magen och allting har varit värt det i samma stund som man för första gången håller sitt lilla barn i famnen och får träffa den människan som bott i magen i nio långa månader, då är smärtan från värkarna borta, allting sopas då bort på tre sekunder.

När det var dags för min vän att börja krysta så gick allting väldigt fort, hon blev tvungen att krysta ut sitt barn på en kvart, annars skulle det få bli akut kjejsarsnitt, för att Johnna hade öppnat sig så många centimeter på så kort tid att barnet blivit stressad, så när det väl var dags så gick det hela väldigt fort.
Även fast jag bara satt och tittade på, så var det knappt så att jag hängde med vad som hände, men Johnna hon var så duktig hela tiden och gjorde allting precis som man ska.

När barnet - Kelly, kom till världen så fick pappa Christian följa med när dom skulle göra henne rent, medans så stannade jag kvar med Johnna och berättade än en gång hur duktig hon varit, och strax efter det så kom moderkakan ut.
Vad den var vacker, eller vad jag ska säga. Men för att ha varit inne i kroppen, och tidigare har jag endast sätt bilder på den, men nu fick jag se den på riktigt, så måste jag bara säga att den var vacker, kanske den blir vackrare när man vet att det är där barnet har legat och myst på i nio månader ?

Det jag försöker säga med detta är, att en förlossning är någonting underbart, stort, vackert, smärtsamt - men så värt det i slutändan.

När den lilla kom in i rummet inlindad i filten, och den stolta nyblivna fadern som så stolt och omsorgsfullt bärde in barnet i famnen till modern, så kan man inte mer än att fälla någon tår.
Det var så fint, och att se Christian se så stolt ut, se leendet, allt, så var det bara så vackert, att pappan efter nio månaders längtan efter sin dotter äntligen kan hålla i henne, se på henne och bära henne tätt intill sig.

Men att sedan få se modern med sitt barn över bröstet, få se när modern inspekterar att dottern har tio fingrar, tio tår, ögon, näsa, mun, öron var så fint det också. Att se lyckan i ögonen, se glädjen i leendet, höra henne stolt säga att hon har ett vackert barn, det kan få vem som helst till tårar.

Men att sedan själv få gå fram och inspektera det lilla knytet kändes också mäktigt, barnet var inte ens 40 minuter ungt första gången jag tittade på det lilla underverket, hon var så liten, såg så skör ut, allting var så mycket mindre, men ack så vackert det lilla knytet var.

När jag lite senare skulle lyfta upp den lilla för att den stolta nyblivna modern vela hålla om sitt barn, blev jag lite rädd av mig. En sådan liten liten bebis, skulle jag, stora klumpiga jag lyfta upp i min famn, det var nästan så att jag inte vågade, men ändå kan man inte låta bli, kart att man vill hålla i och titta på den lilla nu när man nyss varit ''åskådare'' på förlossningen.
Det lilla knytet vägde ju ingenting, absolut ingenting alls, vilken chock att titta ner i sin famn, och där se, en helt nyfödd liten bebis ligga inlindad så fint i en filt, så liten, så oskyldig, så skör, så underbart vacker, det var oerhört rörande.

Jag lämnade den nyblivna familjen strax före 07:00 på morgonen för att låta dom få pusta ut tillsammans och skaffa sig familjekänslan på egen hand.
Och jag vandrade då med min storasyster hem till henne.

Och Kelly, en sak ska du veta. Jag kommer alltid finnas här för dig när du växer upp, jag är din gudmor och kommer alltid att älska dig villkorslöst. Du är en underbar liten tös, och kommer bli en vacker flicka när du växer upp. Jag önskar dig all lycka och framgång i livet.

Jag kommer stolt att få se dig växa upp, se dig krypa, se dig gå, lyssna på dig när du börjat prata.
Och jag lovar dig, att jag kommer hålla din hand när du går, se till så att du inte ramlar och slår dig, precis som jag kommer göra hela livet, jag kommer hålla din hand och se till att ingenting skadar dig.

Och jag önskar att du kunde få se den lyckan i dina föräldrars ögon när dom för första gången såg dig, och höll dig, den lyckan är ett bevis på hur efterlängtad du var. 

Du har hela livet framför dig, se till att göra de rätta valen och gå den enkla vägen, så kommer livet att gå bra för dig, låt ingen annan förstöra dina drömmar, du kan gå hur långt du vill i livet, och bli precis vad du vill.

Just nu så sitter jag i soffan och myser med mig själv, ganska trevligt faktiskt, men lite sällskap hade ju inte skadat. Haha

Idag har jag varit hema hos päronen och ätit med hela familjen, så trevligt så. Och god mat, ja mammas mat är ju alltid god, eller ja, för det mesta iaf. Haha .

Räddaren i nöden fick jag ringa idag en sväng också, jag satt på toaletten och sket, sen när jag var klar så kom jag på att det var ju någonting jag skulle köpa på affärn, och ja. Klart som fan så var det ju toalett papper... 
Så jag ringde Jonas och frågade om han hade en extra rulle hemma att låna ut, och klart som fan hade han det. Så han var snäll och kom över med en rulle så jag kunde torka mig och fortsätta leva mitt liv utanför toalettens väggar, hur jävla snällt som helst !

Jag och Johnna var till kyrkogården och tände ljus idag också. Till de människor vi saknar som vi inte längre har kvar. Det är så fridfullt på kyrkogården när alla ljusen brinner för de människor som gått vidare. Det är ett speciellt lugn som lägger sig över kyrkogården då.
Lite synd är det att jag inte kan besöka alla de gravar jag vill, men jag tänder på en grav för alla de människor jag saknar, jag vet att dom ser mig ändå, vart jag än är.