Just precis nu, så sitter jag ihop krupen i mitt täcke i min säng,med datorn i mitt knä & lyssnar på underbar musik som får mig att tänka, på gott & ont.

Ibland undrar jag vad som hände med tiden, vem var det som tryckte på Rewind? Det känns som att allting bara smyger sig förbi - fast smyger väldigt fort, så fort att jag inte ens hinner att märka av det..

När jag var mindre så tyckte både jag & mina vänner, att en månad, de var en evighet, ett år var oändligt samt flera år framåt var bara att drömma om, de var som att de var mera ''orealistiskt'' att tänka framåt längre än ungefärt två veckor..

Men nu, en månad är ingenting för en månad går undan väldigt fort ibland. Ett år känns som imorgon eller igår, & helt plötsligt så blir flera år framåt realistiskt..

När jag tänker bakåt, så har jag några vänner jag känt i lite mera än tio år, tänk er, tio år! En vän, har jag känt i hela mitt liv, i nitton år har jag haft en vän, tänka sig..

Men när jag numera tänker bakåt, så undrar jag, vad hände egentligen? Hur hamnade jag här? Har jag missat någonting? Hur kunde allting gå så jäklarns fort?

Går dagarna, veckorna, månaderna, åren, decenierna fortare för att vi har skapat en vardag, skapat rutiner som vi följer år in & år ut, är det för att vi har blivit för vana med att leva & göra allting som vi gör, är det därför tiden går så fort förbi, för att det inte ofta händer så speciellt nya saker, för att vi har varit med om mycket, vi har sätt utveckligarna i samhället åt både de positiva sätten, samt de negativa.
Är det helt enkelt därför tiden går fort, för att vi har blivit för bekväma av oss, för att vi ofta tar livet för givet, för att vi inte vågar göra det där lilla extra, för att vi har inte längre har så många första gången upplevelse?

Vad vet jag, här sitter jag, i min säng, i min ensamhet med musiken, ljusen & ljudet utav tvättmaskinen som sällskap nere i källaren i mitt faktiskt nystädade rum..

Mina ögon börjar känna sig tunga, ögonlocken orkar inte hålla sig öppna så länge till, gäsparna kommer med allt kortare mellan rum, & jag sitter och gnuggar mig i ögonen, ne, jag är för trött för att orka sitta uppe, jag har ändå varit vaken i alldeles för många timmar denna dag & hunnit med väldigt mycket, trotts att jag varit så trött som jag har varit.
Så nu ska mitt huvud alldeles strax få vila sig på kuddarna så ögonen kan stänga sig & jag få drömma bort en stund, tills verkligheten väcker mig i morgon bitti för att tala om att det är dags att stiga upp för att jobba..

Godnatt!

/Lindah

Just nu är det mörkt ute, men min blick dras just nu till gatuljusen, för i dess sken så ser man snön yra omkring & letar sig en väg ner till marken, där den lägger sig som ett enda vitt stort täcke.

Tänker jag efter lite, så ser det nästan ut som ett duntäcke - Inbjudande, fluffigt & mysigt, ja precis så ser det ut.

Åh så underbart!

När jag kom hem ifrån jobbet, så började jag med att sopa bort snön som landat på trappen, samt nedanför trappen, men nu till det bästa!

; När jag var klar med det, slängde jag iväg sopkvasten, vandrade med bestämda steg till gräsmattan & slängde mig där på rygg, jag hade blicken upp i den mörka skyn, där små snöflingor kom yrandes ner mot mitt ansikte.

Sen började jag röra på mina ben & mina armar, jag låg där, 19 år, på den nya snön, redo att göra den första snö-ängeln - Men jag kände mig som en överklycklig femåring som precis skådat årts första snö & känner miljoner julkänslor på en & samma gång.

När jag kände att jag var klar med min fina skapelse, var jag tvungen att ligga kvar där i den kalla snön, känna snön nudda mitt nakna ansikte, känna den kalla vinden smeka min kind, låta mina ögon skåda alla de miljoner små vilsna snöflingor som kom ned mot mig i full fart. Sen började jag skratta, jag låg där, på backen, & bara skrattade, för jag insåg att jag för en kort stund kände mig som en femåring.
Men sen, var det dags att resa sig upp & bli nitton år igen, borsta av sig snön & gå in, för att invänta att klockan ska slå lite mera, så att kvällen närmar sig till läggdags.

/ Lindah

Ibland undrar jag vart jag är om tio år, kommer jag fortfarande sitta ''fast'' i bollnäs, i en egen liten lägenhet med sjutton katter?

Ibland känns det som att det är just precis så vet kommer att bli, ibland känner jag mig fast i Bollnäs, jag menar..

Redan i gymnasiet vela jag flytta, inte skulle jag gå en treårig utbildning i Bollnäs inte, nej nej! Jag skulle flytta, långt bort någonstans..
Blev det så? Nej! Jag gick en tre årig utbildning i Bollnäs, & nu är den slut, Lindah är fortfarande kvar.. Flera av mina vänner har använt deras vingar till att flyga långt bort, för att verkligen pröva vingarna på nya ställen..

Lindah är kvar i Bollnäs & är med i resursen & hoppas på att få använda vingarna någon dag, hon också..

Ibland, eller ofta, önskar jag att det vore så mycket enklare att bara ta steget till att packa ner alla sina saker, få ett jobb på en helt ny & främmande ort, för att sedan klara sig där, helt själv med bara mina drömmar & ambitioner, att livet där skulle vara mindre komplicerat & mycket mera enkelt..

Kanske en dag allting blir som jag vill, kanske jag flyttar till de okända & har de jobbet jag verkligen vill ha, & slipper leva ensam med sjutton katter, kanske en katt bara räcker då..

En dag ska då jag få det jag vill ha, men att slita för att komma dit gör nog bara att jag vill ha det ännu mera, & det kommer kännas så mycket bättre den dagen allting slår in.

/ lindah

Att vela så mycket mera än vad man gör, kan vara svårt. Ibland blir jag så frustrerad på mig som inte gör mera, jag borde göra mera..
Men för att göra mera måste jag engagera mig mera, vela mera, & verkligen göra det..
Annars är det jag som kan stoppa skägget i brevlådan & pilla tilbaka finget i näsan & bli en förlorare...

Vilket jag inte vill! Men det är svårt, det är så svårt, saker som inte alls har varit svåra, blir svåra, utan anledning..

Jag gillar det inte, men jag har försökt gång på gång, utan något positivt resultat..

Kanske det är nu jag borde ge ännu mera än vad jag tidigare gett, vad vet jag?

Man blir så trött, besviken & arg på sig själv, när man vill, men det blir aldrig någonting, då är det så mycket enklare att ge upp, än att ta tag i det igen.

Ibland blir jag verkligen sur över hur jag fungerar som person, men att ändra på sig själv ska väl inte vara så damn hard, eller?

Att försöka vara positiv har jag många gånger försökt, men när inte det längre fungerar så blir jag arg, & slänger heldre saker i väggen, svär & sen skiter jag i det, för då vet jag, att om jag försöker igen, kommer det bli ännu ett misslyckande som slutar i samma kaos som det gjorde sist jag försökte..

Ibland vore det nog enklare att klona mig, men när dem gör det, så tar dom mina dåliga egenskaper & försöker skapa någonting positivt av det, så kanske allting skulle fungera - för den klonade mig, jag - orginalet, hade ju varit likadan i slutändan..

Ne, nu är det dags att sluta med att bara klaga, dags att börja försöka förändra de negativa som finns i mig - till någonting positivt!...

/ Lindah