Just nu känner jag mig arg, deprimerad, frustrerad, irriterad, sömnig, vilsen .

Och varför, ja inte fan vet jag det . Men irriterande är det, just nu känner jag för att gömma mig under täcket i tre år framöver, samtidigt som jag vill gå ut och skrika halsen av mig, skrika tills lungorna inte orkar längre, slå mina knytnävar blodiga, dunka mitt huvud i alla jävla stenar som finns bara så att det blir buckligt, snett och vint.

Men varför ? Varför i hela friden vill jag göra det, jo inte fan vet jag varför. Just nu är dte bara en massa känslor som väller över totalt, och jag har ingen jävla aning om varför, inte ens en enda aning om varför.
Jag hatar detta, jag verkligen hatar detta.
Men jag antar att det bara är att bita ihop och se glad ut och vänta på en bättre dag, som förhoppningsvis är imorgon !?!

Nu tänker jag sätta mig i min lilla jävla soffa som låter som fan och bara tänka, inlindat i mitt täcke, med musiken flödande i öronen, med ögonen fast stirrande på en ljuslåga, jag ska fan få bort dessa jävla känslor, jag hatar det.

Men någonstans inom mig vet jag nog vart det kommer ifrån, och bara jag tänker på det så känner jag hur allting tränger sig på, hur alla känslor kommer igen, på nytt, som att det skulle ha hänt idag.
Jag förstår inte, trotts att det snart gått ett år, så käns det som igår. När ska det bli lättare, när ska jag släppa och acceptera istället för att hålla kvar och förneka ?
Jag vet att jag inte kan göra det hur länge som helst, och jag vet att jag inte borde göra det, men jag är inte redo, jag var inte redo, jag vela inte, jag vill fortfarande inte !

Just nu önskar jag att jag kunde spola tillbaka tiden och bearbeta allting på ett helt nytt sätt ifrån början, på bytt. Göra precis så som jag önskar att jag hade gjort, istället för att skaka av mig allt, skaka på huvudet och stå med armarna i kors och tänka för mig själv - nej det har inte hänt, det är en jävla fucking skit dröm!
Jag tänkte så varje gång, varje gång jag torkade mina tårar, varje gång jag höll andan, varje gång jag föll pladask, så skakade jag av mig det.
Jag borde ha varit starkare i mig själv, jag borde ha tagit tag i allting och gjort det rätt, på mitt sätt. Istället för att nu få ta tag i allting på nytt, eller är det såhär påträngande nu bara för jag vet att det snart är ett år sedan, ett helt år sedan ....
Jag hatar detta, jag verkligen hatar det.
Men det finns ingenting jag kan göra åt saken, jag kan inte göra en enda sak för att förändra det som har hänt, det är nu jag ska ta tag i det, det är nu jag ska lära mig at acceptera, även hur svårt det än är.

Man kan inte alltid leva som om det aldrig har hänt, för då kommer jag endast stå och stampa på samma ställe hela mitt liv, och det vägrar jag, jag kan inte vara blind en hel livstid, det tillåter jag inte mig själv att vara ! 

Alldeles snart är det dags att vandra iväg till jobbet för att jobba i ynka 4½ timme, känns en aning värdelöst, men de små timmarna blir ju pengar de också antar jag . Haha .

I natt när jag väl somnade så sov jag gott, jag hade en mysig hund som kom och hoppade upp i sängen och kurade ihop sig vid mitt bröst. Sen vid kanske halv åtta i morse så hoppade han upp i sängen igen och låg nästan på mig hela tiden tills jag bestämde att nej fan nu kliver jag upp, då gjorde smacken lika dant, men jag fick en släng av onda ögat av honomsåg det ut som. Haha.

Vad som händer mera idag än jobb har jag ingen aning om, slutar ju kl 18:30 så då blir det väl hem och laga mat eller någonting liknanade, får se vad jag känner för då. Ut med Smacken blir det iaf en sväng .

Nej nu ska jag leta reda på lite saker jag behöver, dampa lite i lägenheten, vandra ut med smacken igen, sen är väl jag redo att röra mig mot mitt lilla jobb.

en sak till bara, hade världens sjukaste dröm om att jag fick nå vikariat och massa andra saker. ja den går inte att förklara så jag tänker inte ens försöka mera . Hahaha...

/ Linda m Jonsson

Någon borde förbjuda mig att titta på filmer, och någon borde förbjuda filmer som gör folk ledsen.
Jag hatar att jag nästan varenda gång gråter när jag tittar på film ensam, och det är inte lite jag gråter heller.
Som nu, jag tittade just klart på en film som handlade om en tjej som fick cancer, och vad hände ? Jo, jag grät mig igenom hela filmen, slutade med att jag inte ens orkade sitta upp i soffan, utan la mig ner och kramade om täcket jag hade hårt, precis som om jag var rädd för att det skulle springa ifrån mig.
Jag har gråtit så mycket att täcket är blött och jag har ögon som svider.

Egentligen vet jag precis vart alla känslor kommer ifrån när det handlar om cancer, jag vet precis, men jag vill inte erkänna det. För det är så mycket enklare att bara slänga skit på andra saker för att fortfarande hålla undan sina egna känslor, eller i alla fall försöka hålla undan sina egna känslor, jag lyckas aldrig vid såna här tillfällen.

Jag hatar cancer, jag verkligen hatar cancer. Finns nog ingen sjukdom jag hatar så mycket som just cancer, finns nog inte heller någon sjukdom som har ställt till det heller så mycket som cancer har.

Jag hatar även att jag försöker glömma saker istället för att ta tag i de när det är i luften.
ne istället försöker jag kväva känslan tills den kommer upp igen, och då bli så uppriven utav en känsla att det käns som att hela mitt bröst ska explodera i en miljon bitar.

Men när man tror att en sjukdom som cancer ska ta en av de människor man älskar mest, en av de människor som står mig närmast, då fall jag automatiskt sjuhundra meter under jorden, luften flög ur mig, orken försvann, jag har aldrig känt mig så vilsen som då, har aldrig heller känt mig så förvirrad.

Det gick inte in i mitt huvud, någon som dig, någon som stod mig så nära som dig skulle aldrig kunna få en sån sjukdom, aldrig aldrig ALDRIG!

Jag hade svårt att se dig i ögonen ett tag, för allting jag då såg var cancer, hur sjukt det än låter, så var det de ända jag såg.
Först såg jag cancer, och då sprang jag och blundade, när jag sedan sprang tillbaka och tittade en gång till, då såg jag den människan jag älskar, den människan som står mig nära, den människan jag aldrig lämnar.

Att behöva tro att någon ska lämna dig i en sjukdom som cancer är hemskt, men att sedan veta att det inte alls skulle bli så är den underbaraste känslan jag någonsin varit med om.
Det var precis som att få ge cancer en fet jävla käftsmäll och långfingret som bara fan !

Där av min anledning till att cancer suger, plus att cancer tog min farfar, och många andra människor i världen, runt om, över allt .

Kanske blev ett väldigt konstigt inlägg, vad vet jag ? Klockan är 01:39 det kan vara en anledning, en annan kan vara för att mina ögon har nog läckt en del. Haha, kan inte skilja på vilket, och har inte bestämt mig för vilket jag ska skylla på än.

Jag fick nyss för mig att jag längtade till julen, att få pynta julgranen med mamma, se hur fin den blir när alla ljusen är tända, se kulorna i granen reflektera av alla de lampor som lyser upp granen, se glittret glittra, se klapparna som fylls på under granen och bara längta efter att få öppna varenda en med mitt namn på, se alla glada miner, höra skratten, äta all den goda maten, 

men just där, kom jag att tänka på att morfar återigen inte kommer att fira den med mig, med oss, vilket gör mig ledsen, vilket får mig att inte längta till julen.
För när julen var som bäst, när det verkligen kändes som jul, det var när morfar var med oss, när han satt där och såg glad ut, när man såg hur nöjd han var av att bara vara med.

All den värmen han spred, och den glädjen han gav mig varje år han kom, går inte att beskriva.
Precis som det inte går att beskriva den saknaden han lämnade efter sig.

Om det fanns något sätt för mig att prata med dig morfar så finns det en hel drös med saker som jag vill säga dig. Det är de små sakerna som får mig att sakna dig, det är de små orden du brukade säga som låter fel när andra säger de orden.

Morfar, jag saknar dig, jag älskar dig, och jag vill ha tillbaka dig. Det går inte en enda dag utan att jag tänker på dig, du försvann för fort, utan varning, helt plötsligt så var du inte en del av livet, vilket är orätvist.
Du kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta, du må va någonstans där uppe nu med mormor, men du finns ändå här med mig, med varje andetag jag tar, med varje slag mitt hjärta slår så finns du med mig. 

Just nu sitter jag i min lilla lägenhet med en filt runt mig, känner mig lätt frusen, men de beror på att jag varit ute i regnet en del idag.
Blev en promenad med Mack på ca 45 minuter efter det att jag kom hem från stan med Johnna.
Sen var jag och Mack ute i en timme till för Krister vela ut och busa med hundarna, han var hundvakt åt en tik. Så då följde vi med.
Smacken var lös och det gick jätte bra, stolt över den lilla parveln, dock mindre stolt över att han skulle jucka på den andra hunden en hel del..
Sen blev det promenad till ICA med mamma, så nu sitter jag här, i min lägenhet och lyssnar på mysik musik med ljus tända och vet inte alls vad jag vill göra.
Men någonting vill jag göra.
Jag får energi när det regnar, jag blir glad då, inte alls instängd och deprimerad som många andra.
Det är mysigt med regn.
Och det mysigaste man kan göra när det regnar är att sitta ute på balkongen med en filt eller ett täcke lindat runt sig och bara sitta och ta det lugnt och andas ut. Det är fridfullt. Och bättre blir det om man sitter två och nära, så jag har tur om har Macken som satt så sällt i mitt knä tidigare idag, han är min lilla mysis han. Haha

Men just nu vet jag inte alls vad jag vill göra, jag vill göra allting men ändå inte. Känns som att tankarna snurrar för fulla muggar i mitt lilla huvud, så kanske borde sätta mig ner och försöka rensa dom en efter en ett tag.

Smacken ligger i sängen och sover som en stock, tror att han är väldigt nöjd med dagen idag faktiskt, det verkar som så på honom, och det är skönt att se att jag har en nöjd voffsing också. Och han är ju så söt när han ligger som ett litet knyte på sängen och snarkar och har sig i sömnen.

Ne men i brist på annat så slänger jag väl mig i soffan och läser en bok kankse, jag har ju en jag måste läsa ut, så får nog bli så, kan läsa några timmar och se vad som händer sedan. låter som en bra plan det tycker jag.

/ Linda m Jonsson 

Lite bilder på min lillasyster, vi lekte lite med teaterbold en dag och hade roligt ! 

Mama,just killed a man,
Put a gun against his head,
Pulled my trigger,now he's dead,
Mama,life had just begun,
But now i've gone and thrown it all away

Älskade underbara , du är saknad ! Men nu vet jag att du är frisk och lever det liv du levde innan du blev sjuk .
Jag älskar dig . 

Jag var med min vän Johnna idag när hon var på Healing, har alltid varit intresserad av det och varit nyfiken kring det, så därför följde jag med henne idag. Men vad jag då inte kunde ana var att hon skulle få kontakt med någon som ligger mig väldigt varmt om hjärtat.

Hon som healade Johnna fick kontakt med Ileach, en hund vi hade för något år sedan som fick somna in p.ga att hon hade epilepsi..

Hon frågade min vän om hon haft någon hund som hon stått nära, som har betytt mycket för henne, min vän tänkte då på en hund hon hade som liten, men beskrivningen min vän gav var inte alls lik den bilden hon fick upp.

Hon som healade fick upp Ileach, hon vela säga att hon var frisk nu, och att allting var bra.

Paff som jag blev så började jag att gråta, jag blev helt överrumplad, inte alls det jag hade tänkt mig, det kom som en örfil, jag kände hur nollställd jag blev, jag satt där på stolen och förstod ingenting samtidigt som jag förstod allting. 
Hon frågade om hon gillade att ha saker i munnen, och om man någonsin varit med Ileach på en promenad i skogen så vet man att den hunden älskade att ha saker i munnen, helst de största ''pinnar'' hon hittade sprang hon med, varje gång fick man akta sig om hon var bakom och hittade en fin och lagomt stor pinne att springa med, för annars så kunde hon fälla omkull en för att man fick pinnen i knävecken..

Jag kännde mig helt nollställd, det var en känsla jag inte kan beksriva med ord, jag kände mig glad och lycklig samtidigt som jag kände mig nerslagen.

Men allt Ileach vela berätta var att hon mådde bra, hon var inte sjuk längre utan frisk som en ärta, hon viftade på svansen mycket och hade någonting i munnen precis som vanligt.

Underbara makalösa hund ! Jag som senast igår kväll satt och tittade på bilder på dig och saknade dig som bara den, du var speciell, du var unik. Och jag saknar dig som bara den !

När mamma senare ringde och jag skulle berätta det för henne så fick jag inte fram mycket alls, mamma bad mig att sluta gråta, men det gick inte. För den känslan jag nu har inom mig är så stor att jag inte vet vad jag ska göra av den. Men när jag väl fick fram orden så blev nog mamma också lite paff, men hon tyckte att det kändes skönt att få höra det, hon kände nog en liten lättnad hon också.

Men som jag grät när jag pratade med mamma, det var svårt att få fram ord, det var svårt att prata om det, allting kändes svårt.

Kanske det är så för att det ligger så nära mitt hjärta ?

Mamma förstod mitt sätt att reagera på, hon sa att hon kanske också skulle reagera likadant.. 

Jag hade aldrig räknat med detta då jag bara skulle följa med Johnna för att se hur allting gick till och så, hade jag räknat med detta så hade jag behövt förbereda mig psykiskt i ungefärt en vecka eller nå, men nu kom det som en enorm smäll på käften - Dock den positivaste käftsmällen jag fått i hela mitt liv.
Nu vet jag att hon har det bra och mår bra, nu vet jag att hon är den hunden hon var innan hon blev sjuk, så jag antar att jag kan pusta ut nu...

/ Linda m Jonsson