Passa på att sätta mig framför datorn innan jag ska slänga ihop de sista jag ska ha med mig när jag ska jobba, men det är inte mycket som ska slängas ihop, men lite iaf.

Tänkte slänga med en bok eller nå, utefall de bara är skit på TV apparaten.. haha!

Idag var jag och käkade hemma hos Sara, smaka gott! Fick lax, riktigt gott var det!
Och på fredag så ska jag bjuda den sköna bönan på Kina resturangen, så de ska bli roligt de också, något att se fram emot i veckan mera än jobb.

Hoppas iaf att de är lugnt på jobbet idag/natt/morgon bitti, för det är inte roligt när alla är upp i varv och man får en masa utskällningar, men de tillhör det också. Men överlag när jag jobbat har det varit lugnt iaf. Så de ska nog gå alla tiders de. Hehe

Nu är jag då riktigt sugen på sommar, sol, sena kvällar ute med en fin kall öl i handen och bara njuta av livet! De är då underbart de måste jag säga.

Tänk om alla dagar hela året om kunde vara som det är när det är sommar, då skulle livet leka!
Men återigen så får man ju inte allt man vill ha. tråkigt nog.. haha

Jag saknar dig, och jag börjar märka det mera och mera nu.

Trotts att jag har börjat inse att du aldrig mera kommer tillbaka, så saknar jag dig.
Att bara höra din röst i telefonen gjorde mig så glad, du lät alltid så glad!
Du kommer aldrig mera säga - Godag på dej du! på din Stockholmska..

Det känns verkligen när man förlorat någon man verkligen vela ha kvar ett bra tag till, någon som man ännu inte var beredd att släppa taget om. De tär på en, även fast man alla gånger inte vill erkänna det.

Den dagen jag fick reda på att du inte längre var med oss kommer jag aldrig att glömma, kommer aldrig heller glömma SMS'et ifrån min vän som beklagade så mycket, men över vad?
Jag jobbade och mamma vela inte ringa och berätta, utan väntade tills jag jobbar klart..

Jag satt där stilla i soffan på samma ställe i minst en timme och kunde inte förstå, jag hörde orden ifrån min lillasyster som satt breve mig och höll om mig, men jag hörde hennes röst långt ifrån, precis som att vi skulle ha suttit i varsin ände av rummet..
Sen hörde jag en röst nära som sa, Linda, kan du krama mig tillbaka? Och då brast allting igen, jag vela inte inse, jag kunde inte inse, jag orkade inte inse, att en del av mig, min familj var borta, hade somnat in.
De var det värsta jag varit med om..

Dagen efter gick jag till jobbet igen och höll minen, jag jobbade utan att tänka, jag gjorde allting utan att tänka, för tänkte jag gjorde det ont i både kropp och själ.

Hur mycket jag än försöker tänka på den personen du var, så slår det mig endast med små mellanrum att du faktiskt är borta, för varje gång jag tänker på dig är det precis som att du vore kvar, precis som att skulle jag ta upp telefonen och ringa dig så skulle du svara..

De gör som mest ont i mig i de stunder jag kommer på mig att du inte finns, för i de stunderna så står jag breve telefonen, eller är nära på att fråga mamma om hon pratat med dig idag, bara för att få veta hur det är med dig..

Morfar, jag hoppas och vet att du är med ditt livs kärlek nu, ta hand om mormor sålänge - så ses vi en vacker dag när solen skiner och himmlen är blå.

over and out / Linda M jonsson