Jag vet inte varför, men det är någonting med Johnny Cash's röst som berör, någonting i den rösten, som får mig deprimerad, ledsen, arg.
Så jag vet varför jag inte har intreserat mig i hans musik, jag vet varför jag undviker hans låtar.
Men ändå, så sitter jag här, precis som jag gjorde kvällen/natten igår, precis som i morse innan jag trampade iväg till jobbet, så satt jag här, på stolen vid matbordet med balkongdörren öppen och lyssnade på en och samma låt med Johnny Cash, jag har lyssnat på den nu i flera timmar, men ändå, varje gång jag trycker igång den låten så får jag samma känsla, den kommer krypandes, sen sitter de kvar.
Låten är bra, texten är bra för den har handling, men låten får mig att känna mig så oerhört deprimerad, den drar verkligen ner mig fort, men ändå så sitter jag här, på min stol, och lyssnar på samma låt om och om igen.

Jag vill sluta lyssna på den, helst nyss, men jag kan inte. Den har fastnat, jag har en känsla av att jag ''måste'' lyssna på den, för den är ju egentligen bra.

Kanske jag borde sluta lyssna på den nu, kanske jag borde ha gjort det för fem minuter sen, i alla fall när jag vet att låten bryter ner mig, men jag vill inte, jag vill höra den, jag vill på något sätt vända känslan till låten till något annat.
Men egentligen är det inte konstigt att jag får den känsla jag får, låten handlar trotts allt om att en människa sköt ihjäl en annan människa.

/ Linda Jonsson 

Din defenition av kärlek

Hur definerar man någonting som är så stort och enormt, samt personlig ?

Kärlek finns överallt, i minsta lilla vrå, i de ensamaste stället på jorden, i varje människas hjärta - kärlek är globalt.

Kärlek kan vara någonting som två människor delar, kärlek till sina barn, till sina djur, till sina vänner, till någonting materiellt, vad jag än skulle rabbla upp, så finns det någon människa som har någon form utav kärlek till just den saken.

När jag var liten så tänkte jag på kärlek som en känsla eller någonting mera psykadeliskt ; Man gick som på moln, såg blommor och hjärtan överallt, och allt annat sånt dära fluffigt och lulligt. Just då tänkte jag inte på allting annat runt omkring, utan då var det bara det där gulliga man ser i kärlek, som på filmer.
Blir man kär så rullar allting på perfekt, ingen kan stoppa den människa som är kär, då blir man galen, ingenting är omöjligt för den människan som är som kärast - människan i fråga kan till och med flytta berg med bara känslan och kraften som finns inuti. Den människan är lite som en människa på en LSD tripp - Odödlig och kan göra vad som helst.

Men sen växte jag upp, och insåg att kärlek handlar inte bara om fluffiga hjärtan som flyger runtomkring, handlar inte bara om den inre känslan, utan det hela handlar om två personer som känner så starkt för varandra att ingenting någonsin kan stoppa dom ifrån att vara med varandra, att älska varandra.
Det handlar om att man har valt att acceptera en annan mäniska för personen som den är, det handlar om att man accepterar personens svaga och starka sidor, det handlar om att man ser det bästa och sämsta i en annan mäniska - och släpper in den mäniskan inpå ens liv, innanför huden rakt in till hjärtat.

Det handlar om att hitta den mäniskan som man kan tänka sig att bli gammal med, den mäniskan man bara vet att man vill spendera hela sitt liv med.

Sen finns det andra sorts kärlekar, som till sina syskon och föräldrar.
Det är en kärlek som jag föddes med, en kärlek som jag kände från första stund jag kom till världen. En kärlek med omtanke, värme, glädje.

En kärlek som jag aldrig skulle klara mig utan, jag har sagt så mycket till mina föräldrar och syskon så jag skulle förstå dom om dom tappat lite utav kärleken till mig, men ändå så älskar dom mig ovillkorligt, ingenting jag hittils har sagt till dom har fått dom att sluta älska mig.

Dom accepterar mig för den jag är, dom finns där i de stunder jag förtjänar det som minst men behöver det som mest, dom lämnar mig aldrig, dom kommer alltid att finnas där för mig och stötta mig, precis som jag för dom.
Den kärlek jag har till mina föräldrar är ingenting jag kan förklara, den är oändlig, den bara finns där, som den gjort ifrån den dagen dom för första gången höll mig i famnen.

Kärleken jag har till mina systrar är också obeskrivlig, det är ett band emellan som någon aldrig kan dela på, som ingen sax i världen kan klippa av, ett band så starkt att jag inte har ord till det. Det handlar mycket om att ge och ta med systrar, samt mycket om förlåtelse.
Tror inte det finns några syskon som aldrig har bråkat med varandra, eller aldrig ha varit avundsjuka på varandra.

Men det är sånt som tillhör, och då kan jag säga att det är tur att kärleken emellan väger bra mycket tyngre än orden och tårarna som orden skapade, det är då bandet mellan syskonen märks.
För vad för dumheter man än slänger ut sig i stundens hetta, så vet man djupt inne att det var fel, och ett förlåt kommer tillhands som kommer ifrån hela ens hjärta, och helt plötsligt är alla hårda ord borta och ligger långt bakom, och allt tack vare den kärleken som finns.

Sen finns det kärleken mellan vänner. 
Vänner kan man ha många av, men det finns få som verkligen lämnar spår i ens hjärta, som verkligen håller handen medans man faller, som alltid ställer upp i vått och torrt.

Jag har några vänner som jag håller närmast hjärtat, med dom delar jag glädje, tårar, skratt, sorg och allting som finns mellan.

Det är en vänskap man inte klarar sig utan, en vänskap som blir i samma form som kärlek, någonting som finns där, men som inte syns, det är någonting som sätter sig rakt i hjärtat och stannar där.
Även fast vänskapen ''dött'' med flera vänner jag haft förut, så finns på något sätt känslan kvar när man sedan möter den mäniskan, för man vet innerst inne att det var någonting speciellt man hade en gång med just den mäniskan, någonting som ingen annan mäniska har delat med sig av.
(För kärleken vänner mellan är någontin som aldrig är sig likt ifrån den ena vänskapen till den andra)

Kärleken är mycket, och det är stort, finns i alla former och skapelser.
Det handlar om mycket mera än bara två människor som lever ihop.
Det handlar mycket om behov, medkänsla, att våga ta steget, uppoffring.

Kärlek är någonting många människor vill ta på, hålla i handen, se det med egna ögon, inspektera dess insida och utsida - men kärlek är någonting någon aldrig kan ta på, någonting någon aldrig kan hålla i handen, någonting någon aldrig kan se med egna ögon, någonting någon aldrig kommer kunna inspektera insidan eller utsidan på - Förutom på den mäniskan, eller den sak som just den personen känner kärlek för.
Kärlek är någonting som inte har en skugga, inget förkläde, varken skor eller kläder, kärlek är någontin som finns i kroppen, i hjärnan, i hjärtat, i själen, någonting som varje mäniska upplever på sitt egna vis, någonting som är oerhört svårt att förklara för någon annan mäniska - Just för att vi alla mäniskor upplever den på vårat egna sätt.

Det är mitt tappra försök att förklara kärlek, men jag känner ett stort misslyckande, kanske det beror på klockan, kanske det beror på att jag inte fått fram de exakta ord jag vela, eller för att det är en enorm känsla som är svårt att förklara ?

Jag har gjort ett försök nu, men är inte nöjd med det, inte alls på långa vägar, jag har lust att radera allting jag skrivit om det nu, men jag väljer att inte göra det, för jag har suttit här och bitit mina naglar, slagit mig i huvudet, dragit mig i håret, kastat mobilen i golvet - jag har helt enkelt verkligen suttit och klurat på ord, på meningar, på meningen, men i mina ögon misslyckats totalt med det jag var ute efter.

Kanske det beror på att jag satte ribban för högt när det gällde att skriva om just detta, kanske för att jag önskar att jag hade skrivit det mera välskrivet, med mera känsla, med mera engagemang och kraft ?

Men jag tar på mig detta misslyckande och publicerar det, men känner mig bitter för det, och tänker fortsätta känna mig bitter över det ett bra tag till. 
Kanske jag försöker att skriva om det en annan gång och publicerar ett nytt inlägg om hur jag kan definera kärlek ?
Just nu känner jag att min hjärna säger ifrån och skriker att allting är ett misslyckande med detta, men det skiter jag i nu.
Detta var mitt försök till att definera kärlek, långt och tråkigt, bara en massa ord, ingenting annat än ord, punkter, frågetecken och utropstecken. men så får det bli idag, nu, ikväll.

/ Linda Jonsson