Sakna, Saknar, Saknad .

Orden rullar runt i mitt huvud, vad betyder dom egentligen, varför finns det ordet, vem kom på det, och hur ?
Hur inser man själv att jag som människa saknar någon/något, varför saknar jag ?
Hur kan just den känslan komma krypandes och sedan bita fast sig och gaga i magen som en ohyra i trät ?

Varför existerar den känslan, är det endast för att vi skall inse vad vi inte har kvar, för att de som tror på gud, tror att dom skall få återse den/det som är borta och hoppas på en lycklig återförenelse en dag ?

Eller är det för att den folk kallar gud, tycker att människan skall lida lit extra på jorden, för att vissa inte lider tillräcligt, eller för att gud tycker att vi människor lider för lite redan ?

(Nej jag är inte kristen eller troende och kommer inte vara mera kristen än att jag är döpt)

Just det här med att sakna är någonting som jag faktiskt tycker är jobbigt, i alla fall när man vet att den/det man saknar är någonting man aldrig mera kommer att möta, se i ögonen, röra vid, prata med, det vi hade en gång är nu mera borta, borta för alltid.

Vilket jag inte tycker är realistiskt, även fast det tillhör livet, så är det en av de saker jag aldrig i hela mitt liv kommer vela att acceptera. 
För hur mycket ska en människa behöva stå ut med under en livstid, hur mycket saknad och längtan ska vi behöva genomlida ?
Vissa människor får genomlida alldeles för mycket saknad, olidligt mycket saknad, som slår rot i magen och aldrig lämnar.

För är det en människa som vars hjärta slutar att slå och hjärnan slutar att fungera blir den människan dödsföklarad, så finns det alltid minst en människa som blir ensam, som känner saknad och längtan efter den människan.

Minnena har man alltid, men det är ingen tröst alls när man ingenting annat i världen vill än att åter träffa just den människan igen, en enda minut med den människan skulle vara guld värd.
Och under den minuten behöver de inte prata med varandra, utan bara se varandra i ögonen, le åt varandra, och sedan krama om varandra så vet man att den andra människan har det bra, men sedan byggs en annan saknad fram i kroppen, då blir det saknaden efter den sista minuten tillsammans, då skulle vilken människa som helst sträva efter att få återuppleva den minuten igen och igen..

Jag vet att jag själv inte är bra på att hantera saknaden efter människor, för det är en känsla som kan gnaga inuti mig i evigheters evighet. Så därför försöker jag att begrava den känslan, även fast jag är dålig på det, och vet att det inte går, men ändå försöker jag.

Ihopp om att istället glädja sig åt allting jag har nu, så kommer alltid tankarna på de människor som en gång fanns i livet med mig, som höll min hand genom min barndom, som skrattade åt mig när jag var liten och sa konstiga saker, som alltid fanns där, fast vissa var flera mil bort - så fanns dom ändå ett enda telefonsamtal bort och då var det helt plötsligt som om dom fanns i samma rum som mig i just de minutrarna.

Men nu, nu kan man inte ringa dom hur mycket man än vill, aldrig mera höra de ömma rösterna som frågar hur allting är, om det har hänt någonting nytt, som pratar om gamla minnen och skrattar, aldrig mera kan jag få återuppleva allting jag vill.

Det är när jag sitter och tänker såhär som jag känner mig en smula förstörd, som om varje människa som har lämnat, har tagit med sig en del utav pusslet, för det saknas delar i mitt liv som jag vet aldri kommer tillbaka, och det gör ont, riktigt ont.
Det känns i hjärtat, i andningen och i de tårar som faller ner för kinden.

Jag nöjer mig inte med att gå till en gravsten (även fast det ändå lättar), jag nöjer mig den dagen jag åter igen får träffa de människorna som bär pusselbitarna i handen för att sätta tillbaka dom på de tomma platserna jag bär på, för detta pussel vill bli helt den dagen då jag levt klart, även fast det minst är 50/60 år dit, så längtar jag ändå.

För det är flera människor som jag fick alldeles för kort tid med, vilket inte alls känns rättvist, det är orättvist !

Jag har alltid varit avundsjuk på mina vänner som sagt att dom ska gå över till sina mor och farföräldrar för att fika, för att prata, för att följa med dom ut en sväng, jag har alltid velat ha det så, bara kunna gå över och se dom i ögonen och bara vara där.

Men man får inte alltid som man önskar, det är en sak som är säkert.

Även fast jag aldrig kunna haft den kontakten med mina riktiga mor och farföräldrar så har dom ändå funnits där, vissa längre än andra.

Sen hade jag turen att ha ett par underbara grannar när jag växte upp, och för mig så blev dom bonus farmor och farfar, för dom var gamla, dom var vis, dom var underbara och precis sådär som mor och farföräldrar skall vara.

Jag kommer alltid att glädjas åt att jag haft dom, för annars hade den luckan i mitt pussel blivit ännu större antar jag.

Det finns så många funderingar i mitt lilla huvud just nu, jag har precis sätt klart en film som fick mig att tänka lite för mycket, och jag kände för att skriva av mig, och så fick det bli.

Det finns alltid stunder i livet då man saknar mera än andra gånger.

Och det är svårt att sakna, och sedan kunna släppa den känslan, för de gånger man inte känner saknaden, så vet man att just den känslan bara för tillfället ligger under is och att den kommer att tina igen.

Det bästa jag vet, är att tänka tillbaka på minnen som får en glad, som får den hemska känslan att lätta lite, för man vet ändå innerst inne att de slipper lida och känna smärta.
Men bäst är de minnen som får en att skrata, som får en att tänka på hur levnads glad människan egentligen var, och att i minnet se de människorna le med deras varma leenden, det är nog det bästa, för just då, så lättas känslan i magen på någotsätt.

Att sakna är någonting hemskt, men ändå någonting fint. För de personer man saknar är personer som alltid kommer att ha en plats i ens hjärta som ingen människa någonsin kan ta ifrån dom, där människorna är i säkert förvar

och lever en livstid till.

/ Linda m Jonsson 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hösten. Så jag Älskar hösten. Det är vackert ute, trädens löv skiftar i vackra färger. Jag får gå runt i kängor, mössa, halsduk. Luften känns fräsch och uppfriskande. Men det bästa är att jag kan göra det som jag som barn (som alla barn) älsk...

Ibland bara lättar allt, tyngden jag har haft på mina axlar som tyngt ner hela mig har lättat. Och den lättade utan att jag behövde lyfta ett finger, vilket gjorde mig så lättad att jag nästintill började gråta. Jag har nu fått ännu ett vikariat, och...

Ibland blir jag tyst och stänger ute världen för jag behöver tänka och vara för mig själv och inte dela mina tankar med omvärlden. Men för omväxling tänker jag dela med mig av en tanke som smått gnager lite, och därav drar jag mig för att ställa fr...

Jag sitter på balkongen och lyssnar till det dova mullrandet som kryper närmare. Regnet nuddar balkong taket och ger ifrån sig ett lugnande ljud. Himlen lyses upp av de stora blixtrarna som leker. Jag måste säga att jag har det väldigt bra nu, jag tr...

Snön yrar ifrån himlen och letar sin väg ner till marken. Barnen står och tittar uppåt, med munnen öppen och tungan ute, de försöker fånga snöflingorna på deras tungor, precis som Pippi Långstrump gör. Alla husen ser mysiga och varma ut med alla ...