Hej jag heter Linda och börjar fundera på om jag är blond eller om jag bara har förmåga att vara blond ändå, jag har trotts allt en blond mamma, kanske där felet är?!

Vad jag än gör så lyckas jag mer eller mindre göra bort mig totalt! Jag fattar inte hur jag lyckas, men jag lyckas då alltid oftast med någonting som jag inte borde lyckas med ...

Idag när jag kom hem ifrån jobbet så skulle jag öppna dörren till balkongen för att få in lite luft, men jag blev skit rädd för att det stod en gubbe och skylift (stavning) och målade utsidan på min balkong, jag blev rädd och reagerade ungefärt - Vafan gör du här?! Haha, mm lyckat jag vet! (Men de värsta har inte kommit än..)

De var så varmt och äckligt så jag gick och duschade för att känna mig lite fräsch en stund, självklart virar jag bara handduken runt midjan och glömmer totalt att gubben står utanför och målar balkongen, så jag går ut ur duschen och badrummet och tänker inte mera på det. Börjar gå runt i min lilla lägenhet, och sen så kommer jag på mig själv när jag kikar ut på balkongen att gubben målar, och självklart så ser han mig där i handduken...

Så jag sprang fort som fan undan och letade reda på kläder som åkter på direkt..

Hur jävla duktig är inte jag då? Jag menar, jag visste ju för fan att han var där, vart han var och vad han gjorde, och jag visste ju att jag öppnade den där jävla balkong dörren...

Jaaa, inte fan kallar jag mig själv smart inte, och jag får mer och mer bevis på att jag inte är den smartaste nöten i stan.. Haha, jaa, men heter man Linda så gör man! hahahahaahaa..

för övrigt så var jag och handlade lite idag också, tyckte det var dags att fylla på kylskåpet och frysen lite grann, sen så följde jag med mammsen och pappsen hem och åt grillat, smakade smaskens!

Efter de så åt vi glass och jordgubbar, mmmm!

Sen så kom Johnna och Christian hit och vi åkte iväg och pratade lite grann på en filt vid vattnet, mysigt mysigt!

Var även hem på Lunchen och gick en promenad med Mack och Dannöö, var ut igår med familjen, Linda, Dannöö och Piraten. Slutade med att pappa och Danne dansade på bordet, vi sjöng kareoke (stavning)  och jag fick mig två/tre timmars sömn.

Så ska alldeles snart slänga omkull mig i sängen, för jag börjar bli lite trött just nu.

Är även ledig på måndag, men då kommer tapetseraren hit klockan sju på morgon, inte ens då får man sova, vilken jävla äckligt kass timing alltså.. Men men, blir till att sova hemhemma då iaf.

Ne, nu ska jag inte blogga mera för idag, nattinatti folket! 

Jag hatar de dagar då jag saknar Morfar, för då verkligen saknar jag honom mer än någonting annat.
Som när jag höll på att skriva flyttkort till några vänner, så tänkte jag direkt - Jag måste skicka ett till Morfar!..
Men de går ju inte, för det är rent av omöjligt.. Och det är de gångerna det verkligen slår en, att han inte finns kvar längre, det är de stunderna jag känner för att brista ut i gråt fast det inte kommer några tårar alls.

Jag verkligen hatar känslan av att sakna någon jag vet att jag aldrig mera kommer att få träffa, det är en känsla som verkligen gnager tag i hela humöret och det känns som att jag ska drunkna fast jag inte ens har vatten över huvudet.
Jag hatar detta, jag hatar sorg, jag hatar att du är borta!

Jag hatar sorgen samtidigt som sorg är nyttigt. Det kanske låter konstigt, men sorg är enligt mig någonting nyttigt. De människor som aldrig känt sorg i sitt liv kan inte säga att de är starka, för det är i sorg processen som man blir stark, det är då man får så lov att rycka upp sig själv när man är på botten, det är då man inser hur värdefullt livet är, och hur värdefull man kan vara i någon annans ögon.

Det är en känsla jag hatar, men ändå tycker är nyttig å ett udda sätt konstigt nog. Men ändå vill jag inte att någon av de personer i min närhet ska känna sorg, konstigt de där...