Just nu känner jag mig arg, deprimerad, frustrerad, irriterad, sömnig, vilsen .

Och varför, ja inte fan vet jag det . Men irriterande är det, just nu känner jag för att gömma mig under täcket i tre år framöver, samtidigt som jag vill gå ut och skrika halsen av mig, skrika tills lungorna inte orkar längre, slå mina knytnävar blodiga, dunka mitt huvud i alla jävla stenar som finns bara så att det blir buckligt, snett och vint.

Men varför ? Varför i hela friden vill jag göra det, jo inte fan vet jag varför. Just nu är dte bara en massa känslor som väller över totalt, och jag har ingen jävla aning om varför, inte ens en enda aning om varför.
Jag hatar detta, jag verkligen hatar detta.
Men jag antar att det bara är att bita ihop och se glad ut och vänta på en bättre dag, som förhoppningsvis är imorgon !?!

Nu tänker jag sätta mig i min lilla jävla soffa som låter som fan och bara tänka, inlindat i mitt täcke, med musiken flödande i öronen, med ögonen fast stirrande på en ljuslåga, jag ska fan få bort dessa jävla känslor, jag hatar det.

Men någonstans inom mig vet jag nog vart det kommer ifrån, och bara jag tänker på det så känner jag hur allting tränger sig på, hur alla känslor kommer igen, på nytt, som att det skulle ha hänt idag.
Jag förstår inte, trotts att det snart gått ett år, så käns det som igår. När ska det bli lättare, när ska jag släppa och acceptera istället för att hålla kvar och förneka ?
Jag vet att jag inte kan göra det hur länge som helst, och jag vet att jag inte borde göra det, men jag är inte redo, jag var inte redo, jag vela inte, jag vill fortfarande inte !

Just nu önskar jag att jag kunde spola tillbaka tiden och bearbeta allting på ett helt nytt sätt ifrån början, på bytt. Göra precis så som jag önskar att jag hade gjort, istället för att skaka av mig allt, skaka på huvudet och stå med armarna i kors och tänka för mig själv - nej det har inte hänt, det är en jävla fucking skit dröm!
Jag tänkte så varje gång, varje gång jag torkade mina tårar, varje gång jag höll andan, varje gång jag föll pladask, så skakade jag av mig det.
Jag borde ha varit starkare i mig själv, jag borde ha tagit tag i allting och gjort det rätt, på mitt sätt. Istället för att nu få ta tag i allting på nytt, eller är det såhär påträngande nu bara för jag vet att det snart är ett år sedan, ett helt år sedan ....
Jag hatar detta, jag verkligen hatar det.
Men det finns ingenting jag kan göra åt saken, jag kan inte göra en enda sak för att förändra det som har hänt, det är nu jag ska ta tag i det, det är nu jag ska lära mig at acceptera, även hur svårt det än är.

Man kan inte alltid leva som om det aldrig har hänt, för då kommer jag endast stå och stampa på samma ställe hela mitt liv, och det vägrar jag, jag kan inte vara blind en hel livstid, det tillåter jag inte mig själv att vara !