Älskade underbara , du är saknad ! Men nu vet jag att du är frisk och lever det liv du levde innan du blev sjuk .
Jag älskar dig . 

Jag var med min vän Johnna idag när hon var på Healing, har alltid varit intresserad av det och varit nyfiken kring det, så därför följde jag med henne idag. Men vad jag då inte kunde ana var att hon skulle få kontakt med någon som ligger mig väldigt varmt om hjärtat.

Hon som healade Johnna fick kontakt med Ileach, en hund vi hade för något år sedan som fick somna in p.ga att hon hade epilepsi..

Hon frågade min vän om hon haft någon hund som hon stått nära, som har betytt mycket för henne, min vän tänkte då på en hund hon hade som liten, men beskrivningen min vän gav var inte alls lik den bilden hon fick upp.

Hon som healade fick upp Ileach, hon vela säga att hon var frisk nu, och att allting var bra.

Paff som jag blev så började jag att gråta, jag blev helt överrumplad, inte alls det jag hade tänkt mig, det kom som en örfil, jag kände hur nollställd jag blev, jag satt där på stolen och förstod ingenting samtidigt som jag förstod allting. 
Hon frågade om hon gillade att ha saker i munnen, och om man någonsin varit med Ileach på en promenad i skogen så vet man att den hunden älskade att ha saker i munnen, helst de största ''pinnar'' hon hittade sprang hon med, varje gång fick man akta sig om hon var bakom och hittade en fin och lagomt stor pinne att springa med, för annars så kunde hon fälla omkull en för att man fick pinnen i knävecken..

Jag kännde mig helt nollställd, det var en känsla jag inte kan beksriva med ord, jag kände mig glad och lycklig samtidigt som jag kände mig nerslagen.

Men allt Ileach vela berätta var att hon mådde bra, hon var inte sjuk längre utan frisk som en ärta, hon viftade på svansen mycket och hade någonting i munnen precis som vanligt.

Underbara makalösa hund ! Jag som senast igår kväll satt och tittade på bilder på dig och saknade dig som bara den, du var speciell, du var unik. Och jag saknar dig som bara den !

När mamma senare ringde och jag skulle berätta det för henne så fick jag inte fram mycket alls, mamma bad mig att sluta gråta, men det gick inte. För den känslan jag nu har inom mig är så stor att jag inte vet vad jag ska göra av den. Men när jag väl fick fram orden så blev nog mamma också lite paff, men hon tyckte att det kändes skönt att få höra det, hon kände nog en liten lättnad hon också.

Men som jag grät när jag pratade med mamma, det var svårt att få fram ord, det var svårt att prata om det, allting kändes svårt.

Kanske det är så för att det ligger så nära mitt hjärta ?

Mamma förstod mitt sätt att reagera på, hon sa att hon kanske också skulle reagera likadant.. 

Jag hade aldrig räknat med detta då jag bara skulle följa med Johnna för att se hur allting gick till och så, hade jag räknat med detta så hade jag behövt förbereda mig psykiskt i ungefärt en vecka eller nå, men nu kom det som en enorm smäll på käften - Dock den positivaste käftsmällen jag fått i hela mitt liv.
Nu vet jag att hon har det bra och mår bra, nu vet jag att hon är den hunden hon var innan hon blev sjuk, så jag antar att jag kan pusta ut nu...

/ Linda m Jonsson