Sitter hemma i soffan igen nu efter att ha varit med Johnna och ätit gott på Kina rastaugrangen, blev en hel del prat, men det är väl inte så konstigt när vi två är i samma rum, då pratas det hej vilt om allt och ingenting, ungefärt precis så blev det ikväll också.

Jag har börjat blivit fryssen av mig, så nu funderar jag på om jag ska bli sjuk, eller om det är för att graderna ute börjar att sjunka mer och mer, jag hoppas då att det är på grund av graderna ute som bara sjunker och sjunker.
Men det gör mig oerhört glad att graderna bara sjunker och sjunker, för då kan man ju alltid hålla tummarna för att det snart kommer en drös med snö som får ligga kvar hela vintern utan någe slask och sånt på gatorna, för det är det absolut värsta med vintern, allt slask som blir när snön smälter.

Att det är halt och jag ser ut som bambi på hal is, det kan jag ta, för det tillhör ändå vintern att man halkar och slår sig gul och blå, och sen knappt kan sitta normalt för att man har slagit svanskotan en miljon gånger ner i den frysta backen. Haha !

Men när det kommer snö ute, så kommer pulkan fram och går i full fart ner för backarna så är vintern som bäst !
För då sitter jag där i pulkan som dundrar ner för backen medans snön bara sprutar upp i ansiktet medans fötterna är i backen och försöker bromsa farten lite, då sitter jag där och skrattar som ett barn, och har den där underbara känslan i magen som man bara har när man åker pulkan ner för backen riktigt fort.

Jag måste då leta reda på flera vänner som vill åka pulka med mig i vinter, för i vinter tänker denna pulka galning åka en hel del pulka !
Jag menar, jag har en fin röd räser pulka, klart som fan att jag ska använda den då tills den är så trasig att jag måste skrota den, men självklart så kommer jag investera en ny pulka då, det är ett måste att ha en pulka på vintern !

Så nu vill jag vakna upp, titta ut ur fönstret och se ett vitt Sverige som är täckt av ett tjockt lager snö. 

Det mäktigaste jag hittils i mitt 20 åriga  liv har varit med om, måste nog helt klart vara den dagen jag var med när Kelly föddes, Johnna och Christians barn.

Samma dag som hon föddes så hade jag jobbat, efter jobbet tog jag Mack och gick hem till Mamma för att äta lite mat. Precis när jag sedan var påväg att gå hemåt så ringer min mobil, och Johnna säger - Lindah ! Mitt vatten har gått, packa ihop dina saker, vi ska åka in nu !
Jag blev helt till mig hemma hos mamma, helt plötsligt så kändes det som att jag skulle in och föda barn, och blev nervös, visste inte vart jag hade mina saker hos mamma, ja, jag kunde inte riktigt tänka klart den stunden. Allting flöt runt i hjärnan, och under den tiden från samtalet tills dess att bilen stod utanför mammas hus så han jag nog irra runt som en galen höna hemma, jag sa till mamma ett antal gånger att det kändes precis som att jag nu skulle in och föda en bebis, precis som att det var inte johnna som var gravid, utan jag. Helt knäppt vad uppspelt jag blev på bara några minuter.
Men jag fick med mig allting jag skulle, lämnade mack med mamma, sen började vi åka mot Gävle.

Bilresan var lugn, men det märktes på Johnna att hon hade ont, och jag försökte så gott jag kunde ifrån baksätet att prata min vän lugn under vägen.
När vi kom fram så var det bara ut med alla saker ifrån bilen, Johnnas armar över mina axlar och hjälpa henne att komma in och upp på våningen, stackarn hade så ont att hon inte riktigt orkade stå rakt upp, så medans Christian parkerade bilen agerade jag Johnna's levande stöd.

Vi fick direkt komma in till en sal, där fick Johnna byta om till sjukhus kläderna, lite avis blev jag på rocken, den där stora vita med knappar hela vägen fram, den är ju så mjuk och skön ! (Nästan så jag också vela be om en sådan, bara för att sitta och mysa lite granna i...)

Johnna låg på sängen och hade ont, sköterskorna kom och tittade till henne lite då och då, tittade hur mycket öppen hon var och hela den baletten, dom pratade om smärtstillande och sådant.

Själv så satt jag på stolen och lyssnade på allt som sades, för detta var någonting helt nytt, det spelar ingen roll hur många förlossnings program man än har sätt på TV, det blir het annorlunda när man väl sitter där själv med sin väldigt gravida vän och är mitt uppe i smeten.

När jag efter en stund ser att Johnna har väldigt ont, så kommer jag på att massage bak i svanken kan underlätta, så jag sätter mig bakom Johnna och ger henne massage i svanken och hoppas att det för stunden ska underlätta för min vän som ligger där med smärta som jag inte kan tänka mig. Vi pratade, och jag berömde även henne för hur duktig jag tyckte att hon var, hon verkligen bet i äpplet och gillade läget så gott hon kunde (Jag hoppas även jag kan vara så duktig när det väl är jag som ligger där och har så jävla ont att jag bara vill rycka ut min bebis...)

Men man vet ju vad som väntar sig efter all den smärtan och allt man har, det är då man verkligen märker att nio månader har gått oerhört fort, och att alla besvär, den klumpiga magen och allting har varit värt det i samma stund som man för första gången håller sitt lilla barn i famnen och får träffa den människan som bott i magen i nio långa månader, då är smärtan från värkarna borta, allting sopas då bort på tre sekunder.

När det var dags för min vän att börja krysta så gick allting väldigt fort, hon blev tvungen att krysta ut sitt barn på en kvart, annars skulle det få bli akut kjejsarsnitt, för att Johnna hade öppnat sig så många centimeter på så kort tid att barnet blivit stressad, så när det väl var dags så gick det hela väldigt fort.
Även fast jag bara satt och tittade på, så var det knappt så att jag hängde med vad som hände, men Johnna hon var så duktig hela tiden och gjorde allting precis som man ska.

När barnet - Kelly, kom till världen så fick pappa Christian följa med när dom skulle göra henne rent, medans så stannade jag kvar med Johnna och berättade än en gång hur duktig hon varit, och strax efter det så kom moderkakan ut.
Vad den var vacker, eller vad jag ska säga. Men för att ha varit inne i kroppen, och tidigare har jag endast sätt bilder på den, men nu fick jag se den på riktigt, så måste jag bara säga att den var vacker, kanske den blir vackrare när man vet att det är där barnet har legat och myst på i nio månader ?

Det jag försöker säga med detta är, att en förlossning är någonting underbart, stort, vackert, smärtsamt - men så värt det i slutändan.

När den lilla kom in i rummet inlindad i filten, och den stolta nyblivna fadern som så stolt och omsorgsfullt bärde in barnet i famnen till modern, så kan man inte mer än att fälla någon tår.
Det var så fint, och att se Christian se så stolt ut, se leendet, allt, så var det bara så vackert, att pappan efter nio månaders längtan efter sin dotter äntligen kan hålla i henne, se på henne och bära henne tätt intill sig.

Men att sedan få se modern med sitt barn över bröstet, få se när modern inspekterar att dottern har tio fingrar, tio tår, ögon, näsa, mun, öron var så fint det också. Att se lyckan i ögonen, se glädjen i leendet, höra henne stolt säga att hon har ett vackert barn, det kan få vem som helst till tårar.

Men att sedan själv få gå fram och inspektera det lilla knytet kändes också mäktigt, barnet var inte ens 40 minuter ungt första gången jag tittade på det lilla underverket, hon var så liten, såg så skör ut, allting var så mycket mindre, men ack så vackert det lilla knytet var.

När jag lite senare skulle lyfta upp den lilla för att den stolta nyblivna modern vela hålla om sitt barn, blev jag lite rädd av mig. En sådan liten liten bebis, skulle jag, stora klumpiga jag lyfta upp i min famn, det var nästan så att jag inte vågade, men ändå kan man inte låta bli, kart att man vill hålla i och titta på den lilla nu när man nyss varit ''åskådare'' på förlossningen.
Det lilla knytet vägde ju ingenting, absolut ingenting alls, vilken chock att titta ner i sin famn, och där se, en helt nyfödd liten bebis ligga inlindad så fint i en filt, så liten, så oskyldig, så skör, så underbart vacker, det var oerhört rörande.

Jag lämnade den nyblivna familjen strax före 07:00 på morgonen för att låta dom få pusta ut tillsammans och skaffa sig familjekänslan på egen hand.
Och jag vandrade då med min storasyster hem till henne.

Och Kelly, en sak ska du veta. Jag kommer alltid finnas här för dig när du växer upp, jag är din gudmor och kommer alltid att älska dig villkorslöst. Du är en underbar liten tös, och kommer bli en vacker flicka när du växer upp. Jag önskar dig all lycka och framgång i livet.

Jag kommer stolt att få se dig växa upp, se dig krypa, se dig gå, lyssna på dig när du börjat prata.
Och jag lovar dig, att jag kommer hålla din hand när du går, se till så att du inte ramlar och slår dig, precis som jag kommer göra hela livet, jag kommer hålla din hand och se till att ingenting skadar dig.

Och jag önskar att du kunde få se den lyckan i dina föräldrars ögon när dom för första gången såg dig, och höll dig, den lyckan är ett bevis på hur efterlängtad du var. 

Du har hela livet framför dig, se till att göra de rätta valen och gå den enkla vägen, så kommer livet att gå bra för dig, låt ingen annan förstöra dina drömmar, du kan gå hur långt du vill i livet, och bli precis vad du vill.