Finns det någonting värre än just nätter som dessa ?
Då du vet att du bör sova, du känner dig smått trött, men när du lägger dig i sängen så är det precis som om att all trötthet bara rinner ut ur dig lika fort som ett andetag.
Du känner pressen av att du måste sova, för du ska trotts allt upp om ca tre timmar, men nej, sova är det sista du kan.

Det är då paniken vaknar i mig, det är då jag får alla känslor på en och samma gång, jag blir frustrerad.
Allt blir bara en enda stor röra i mitt huvud, i min hjärna, hela jag blir totalt kaos för stunden.

Jag hatar dessa nätter, samtidigt som de på någotvis har en viss charm ändå konstigt nog.
Vad som är charmen i det hela har jag dock inte ännu kommit fram till, men någon konstig undermedveten charm har det i alla fall.

Kanske är det hur man ser att himmelen börjar ljusna, morgonsolen som letar sig fram och sakta ser man hur skuggor bildas ifrån lägenhetshusen, bilarna och affärerna.
Eller är det just morgonsolens sken som gör det, den varma tonen av solen som börjar värma mot ansiktet, som får gräset att se sådär perfekt grönt och mysigt ut.

Kanske det är lugnet utanför fönstret som gör det, endast några få bilar som passerar förbi, ingen stress ute på gatorna, inga människor som vandrar utanför och stressar sig fram ifrån punkt a till punkt b.
Det är ett lugn som är rogivande, som ger ett lugn mitt i all den stress som kroppen och huvudet får när man inte kan sova.

Jag vet inte om det är just det lugnet som sedan får mig att bli trött, eller om det är för att man tillslut närmare har varit vaken i ett dygn.
För tillfället har jag varit vaken i precis 19 timmar, och mitt larm på mobilen ringer och väcker mig om tre timmar.
Då är det dags igen att vandra iväg till bussen som tar mig till kursen, hur orkar man sitta på en kurs ifrån 8-17 om man knappt har sovit ? Hur orkar man få in all information i huvudet och ner på papper ?
Blir det att det fungerar lika bra som i skolan, att allting bara fungerar per automatik, jag bara gör, utan att tänka på vad jag gör, för att jag sedan när jag kommer hem slocknar i soffan på tre minuter för att hela jag har varit vaken alldeles för länge och på något vis lyckats med att överarbeta det jag har som kallas för hjärna ?

Ja, som sagt så finns det mycket att fundera över och på. Men vad hjälper det en natt som denna ? Det hjälper inte mycket till, men ändå så blir det svårt att inte tänka någonting alls.
Hur underbart vore det inte att kunna stänga av hjärnan när man själv vill, så att man slipper alla de tankar som gör en lite piggare, lite mera tankespridd.
Det vore rena himmelriket det tycker jag, men eftersom det inte fungerar på det sättet så är det bara till att acceptera att jag får vara vaken en stund till, det är bara försöka att lugna ner paniken i kroppen med någonting som får en att släppa tankarna (som för mig att skriva av mig för stunden, precis som nu).

Nog för att detta kanske blir ett långt och ett förvirrat inlägg så gör det mig ingenting, för huvudsaken är att jag har fått rensat några av de tankar som snurrar runt som små vilsna spyflygor i min hjärna.
Det är det som räknas, ingenting annat.

Men nu ska jag dock sluta skriva och försöka lägga tankar och fokus på att sova igen.

Over and out / Linda m Jonsson