Sitter här framför datorn med ett huvud som känns tungt som attans.. Jag tror jag tänker för mycket, plus att jag har skaffat mig en klump i magen också.
Sitter & tänker på den historian som jag, Emelie & Micke kommer att berätta när vi visar våran PA film...

Det är hemskt hur mycket en människa kan få utstå bara för att andra personer inte tänker längre, att mobba någon är verkligen bland det fegaste & mest patetiska en människa kan göra..
Bara för att man själv som person mår dåligt så ska det väl inte behöva gå ut på alla andra runt omkring, men tydligen så är det tyvärr så..

Jag tycker att personen som har valt att låta oss ta en del av dess berättelse är väldigt stark, nog för att det var många måga år sen det hela hände, men ändå.
Det helvete den personen måste ha gått igenom är för mig helt otänkbart..

& nu flera år senare så berättar personen en del ur ett livslångt plågande för oss, med sina egna ord, det är någonting det verkligen krävs mod för.
Jag tycker det är så stark gjort av personen.
När Emelie läste upp historien som hon & personen ifråga skrev ihop, så började Emelie gråta, ett litet tag därefter så satt jag också där, med tårar i ögonen & hade klumpen i magen...

Att mobbning ska vara ett sådant stort problem bland både barn & vuxna är fruktansvärt!
Det är verkligen ett ämne som berör många, har man inte blivit mobbad själv på någotsätt så känner man ofta någon som har blivit det, eller så har man själv mobbat någon person..

Jag antar att mobbning alltid kommer att vara ett problem i vårat samhälle - tyvärr...
Ibland undrar jag även om det egentligen skulle behöva vara det?
De personer som mobbar någon brukar oftast själv må dåligt, ha problem med sig själv, eller bara känna att den behöver känna makten över någon, så då undrar jag att om man tog tag i problemet så fort man såg det hos ett barn, om den personen då skulle sluta med sitt beteende & inse att det är fel?

För ibland kan ju det vara tecken på att personen ifråga behöver hjälp, att mobba andra kan helt enkelt vara ett tyst & lågt skrik på hjälp.

Men jag antar att hur jag än vrider & vänder på det så kommer det ändå finnas runt omkring oss... För hade det funnits ett sätt att förhindra mobbning & få bort det, så skulle det redan vara gjort?...
Jag jämför nästan mobbning med krig - det startar av en anledning för att man är avundsjuk, är i en kris själv eller känner att man är liten & behöver bli sedd, känna att man har makt över någonting, & sen kan det hålla på i en evighet bara för att personen som startade det inte har en enda aning om hur den ska sluta med det hela, så då blir det enklare att bara fortsätta med det man har vant sig med, samt så är det någonting vi alltid kommer att få leva med..

Jag, Emelie & Micke tycker att Svenskarna bryr sig för lite, helt enkelt av den anledningen

- Vi svenskar ser att saker & ting händer, man vad gör vi egentligen åt det ?
Jo, vi kollar på lite lätt, sen om det är någon som frågar så är det helt plötsligt inte så många som vet om problemet, sen när man berättar hur vanligt det är, så ryggar vi tillbaka & säger för oss själva - "Sååå mycket?.. Oj, jag trodde bara det var en bråkdel..."

Så vi tänkte att vi skulle ta tag i problemet, visa det för andra ihopp om att de personer sedan vågar sätta ner foten & göra något åt alla de problem som vi dagligen har runt omkring oss.
Vi tänker visa att en röst kan göra mycket, en människa kan påverka någon annans människas situation, ensam är vi svag - tillsamans är vi stark!

Jag vill slutligen skriva

Ett stort tack till den människan som var stark & modig nog att berätta sin historia för oss, du är stark som kämpat vidare & stått på dig.

& Kom ihåg, en röst kan hjälpa en annan människas lidande fruktansvärt mycket.

/ L