Jahapp, & imorgon ska det föreställa julafton? Hmm, känns verkligen inte alls som om det är jul nu, känns mera som att det snart är min födelsedag, vilket vill säga att det är 20 februari.. Men det är två månader dit så de är ju inte det.. Men liksom nu känns det nästan värt att bli Jehovas.. Dom firar inte jul,inte påsk, & inte födelsedager iofs heller... Men liksom, att slippa all jävla julstress, slippa allting som har med julen att göra (förutom filmerna, dom kan vara mysiga..Haha) skulle ju vara hur skönt som hellst! Sen kan man ju då göra som Jehovas också gör, dom har verraskiningsdagar, hela familjen kommer överrens om en dag dom ska överraska en av familjemeddlemarna, de låter ganska så smart de tycker jag.. Men men, nu sitter jag här, är redan klar med alla mina julklappar, har lagt dom under julgranen, sitter nu & hatar att mamma vill att jag ska spela en bingolott åt pappa för att det är uppesittar kväll ikväll, pappa ska laga köttbullar.. Liksom, varför all uppståndelse kring julen? Alla vet ju att ingenting slår de julaftonar man hade när man var liten, det var då julen var som bäst, man längtade hela året efter just julafton, man kunde inte sova när man skulle somna för att bara tanken på alla paket man skulle få öppna gjorde en helt galen, sen jultomten trodde man stenhårt på, inte var han någon bluff som grannen i tomtedräckt inte, nej nej tomten var äckta vara..
Nej, jag är förtillfället fortfarande anti jul, kanske får en bättre julstämning & känsla imorgon när jag sitter där & öppnar mina julklappar, kollar på Kalle Anka, eller när hela familjen sitter & äter utav julmaten.. Hmm, vad vet jag? Hoppas på lite julkänsla kan man ju alltid göra..

Av vissa personer så får man bara den där magkänslan, att den där personer är verkligen ingenting att hänga i julgranen.. kanske för en stund, men hellst verkligen inte alls!

Den typ av magkänsla hatar jag att få, för det känns så fel när man inte ens känner personen, men ändå så litar man så starkt på sin magkänsla att man inbillar sig mer & mer att den personen är verkligen ingenting alls..
Ni får tycka att jag är dömande eller vad ni nu vill kalla det för, men ibland så bara får jag en sån känsla av folk, ingenting jag tänker dölja precis.
Gillar jag inte någon, så pratar jag inte med den heller, så enkelt är det.
Plus, man kan ju inte gilla alla & få en bra magkänsla av alla personer heller..
Eller hur ? :)

  Just nu känns det verkligen som så också, varför vet jag väl inte riktigt. Idag är det verkligen inte min dag typ, allting känns mestadels åt helvete. Känns som att jag behöver en ny start på ett helt annat ställe än här i Bollnäs. Känns som om att jag börflytta såfort jag får möjligheten till det. Det är inte det att jag inte trivs i Bollnäs, för jag trivs här, men det känns som att man inte kan utvecklas mer här än vad jag gjort, som om att jag står stilla & inte kan göra mera än jag gjort. Jag behöver ett nytt ställe med nytt folk. Så att folk kan ta mig för den jag är, inte för den dom tror eller förväntar sig att jag ska vara. Det känns som om att det verkligen skulle vara någonting för mig just nu.
Bryta sig lös ifrån de gamla mönstret man alltid förut följt, jag behöver ställa mig utanför mig egna lilla låda, jag behöver bli så mycket mera än vad jag redan är, jag behöver visa alla att jag verkligen kan göra vad jag vill, och att jag verkligen tänker ta tag i mitt liv & bli någonting mera än äldre i Bollnäs.
Det känns som att jag vill att allting ska hända precis nu, precis i denna sekund. Just nu sitter jag i sängen & tänker på att någon kommer fram till mig & säger att det finns en lägenhet till mig i en helt ny stad, att jag har obegränsat med pengar till möbler & tapeter till lägenheten, att jag har ett bra betalt jobb efter studenten, att allting är klart när jag vill att det ska vara klart.
De låter så underbart, tänk om det kunde bli verklighet också, de skulle bara göra saken så jävla mycke bättre faktiskt..
För det är verkligen vad jag behöver nu, komma ifrån Bollnäs, se andra saker, stå på mina egna fötter en bit ifrån mitt hem, en bit ifrån min säkra plats, en bit ifrån allting jag kan utantill.
Jag behöver äventyr, lära mig stå på mina egna ben, lära mig ta hand om livet & mig själv -på egen hand.

Ibland känner jag också att jag vill byta ut alla mina vänner (inte alls för att jag inte älskar de vänner jag har, för jag älskar & tycker om mina vänner) utan för att se hur jag skulle vara med nytt folk, hur dom skulle acceptera mig, vad jag skulle göra, hur allting skulle vara då... Liksom, skulle allting vara som nu, mina vänner är ute & dricker på helgerna, dom är med sina respektive, dom är ute & shoppar nya garderober, dom delar inte samma intressen helt som jag gör, men om jag hade nya vänner, skulle det vara lika då? Eller skulle mina nya vänner vara mera som mig, mera mig på alla sätt, eller skulle dom vara som mina nuvarande vänner? Jag kan sitta & fundera på det hur länge som hellst, men jag får ändå inget svar, för jag kan inte svara på den frågan förens jag har flyttat härifrån & fått helt nya vänner som inte vet någonting alls om mig...

Det känns på ett sätt som att Bollnäs håller en tillbaka med allting.. Bollnäs är underbart, för det är & komemr alltid förbli en stad som jag har stark hat-kärlek till! Här i Bollnäs har jag växt upp, jag har blivit född här, tagit mina första steg, tappat min första tand, sagt mina första ord, börjat skolan,fått min första kompis, tagit min första fylla, kört bil för första gången, varit kär, allting har varit min första gång, här i Bollnäs. Bollnäs har format mig, uppfostrat mig, läxat upp mig, slagit mig i bakhuvudet, Bollnäs har alltid funnits där..
.. Men nu känns det som att Bollnäs har gjort allt för mig, så jag behöver en ny plats med saker att upptäcka, jag behöver en ny stad som finns där för mig...

Kanske den dagen kommer en liten stund efter studenten? Jag tänker vänta på den dagen med förhoppningar, glädje men ändå sorg, att lämna Bollnäs kommer säkert att kännas lite grann, men när den dagen kommer så känner nog både jag & Bollnäs oss redo att börja en ny resa utan varandra...