Jag skulle tro att det är första gången på länge som jag lyssar, verkligen lyssnar på texterna till musiken & verkligen låtit musiken krypa in under huden på mig.
Jag verkligen känner varje trumslag precis som om det vore mitt eget hjärta, jag lyssnar på texterna precis som om dem vore mina egna tankar, allting smetar ihop sig, allting påminner mig om en enda sak.
Ikväll har jag låtit det vara så, för det är första gången på månader jag lyssnar på den här musiken igen, det är förstagången på länge som jag släpper in alla texter, allting på riktigt. Förut bara lyssnade jag med ena örat, jag bara lyssnade, utan att höra.
Nu hör jag varenda ton, varenda allt..

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, kanske det är bra att känna så nu, kanske det är precis vad jag behöver för att komma upp på fötterna riktigt igen.
De känns nästan så.
Just nu känns det hur bra som hellst, fast ändå inte alls.. Jag är lite klyven just nu, jag saknar & vill ha tillbaka, samtidigt som jag känner att det kanske var rätt...

det är svårt, väldigt svårt. Jag ser allting ifrån olika synvinklar varje gång jag tänker på det, men inte blir jag nå klokare för det inte, nej självklart inte.

Allting som var, de var helt underbart, alla dessa minnen stannar alltid, ibland undrar jag vad som skulle hänt om det fortsatte, om allting skulle varit helt kanon.. Kanske det var jag som blev rädd & drog tillbaka för jag kände att det blev för mycket, jag är inte van det, jag är inte van att leva så.. Jag har alltid varit själv nästan, jag har alltid levt jag, har aldrig behövt tänka på någon annan så pass mycket, har liksom inte haft de "ansvaren" att släppa en människa så tätt inpå livet, kanske det var det som skrämde mig? Att jag inte längre var ensam, att jag inte längre kunde göra precis vad jag vela när jag vela det, att jag delade känslor & livet med en annan människa. Kanske det var de bitarna som skrämde mig mest, att visa någon vem jag verkligen är, visa mitt kött & ben, öppna mitt hjärta & släppa ut alla tankar & funderingar för en annan levande människa - öga mot öga...

Kan det ha varit det som skrämde mig, det som fick mig osäker?
Jag vet inte vad det var, & jag kan inte säga hur det var, för det vet jag fortfarande inte..
Men jag vet att jag delvis saknar allting, det gör jag, jag tänker inte ljuga & säga att jag inte saknar det till en del, för det gör jag verkligen...

Nej nu ska Lindah sova & tänka vidare en sväng ..
Tjingtjing

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hösten. Så jag Älskar hösten. Det är vackert ute, trädens löv skiftar i vackra färger. Jag får gå runt i kängor, mössa, halsduk. Luften känns fräsch och uppfriskande. Men det bästa är att jag kan göra det som jag som barn (som alla barn) älsk...

Ibland bara lättar allt, tyngden jag har haft på mina axlar som tyngt ner hela mig har lättat. Och den lättade utan att jag behövde lyfta ett finger, vilket gjorde mig så lättad att jag nästintill började gråta. Jag har nu fått ännu ett vikariat, och...

Ibland blir jag tyst och stänger ute världen för jag behöver tänka och vara för mig själv och inte dela mina tankar med omvärlden. Men för omväxling tänker jag dela med mig av en tanke som smått gnager lite, och därav drar jag mig för att ställa fr...

Jag sitter på balkongen och lyssnar till det dova mullrandet som kryper närmare. Regnet nuddar balkong taket och ger ifrån sig ett lugnande ljud. Himlen lyses upp av de stora blixtrarna som leker. Jag måste säga att jag har det väldigt bra nu, jag tr...

Snön yrar ifrån himlen och letar sin väg ner till marken. Barnen står och tittar uppåt, med munnen öppen och tungan ute, de försöker fånga snöflingorna på deras tungor, precis som Pippi Långstrump gör. Alla husen ser mysiga och varma ut med alla ...