Jag skulle tro att det är första gången på länge som jag lyssar, verkligen lyssnar på texterna till musiken & verkligen låtit musiken krypa in under huden på mig.
Jag verkligen känner varje trumslag precis som om det vore mitt eget hjärta, jag lyssnar på texterna precis som om dem vore mina egna tankar, allting smetar ihop sig, allting påminner mig om en enda sak.
Ikväll har jag låtit det vara så, för det är första gången på månader jag lyssnar på den här musiken igen, det är förstagången på länge som jag släpper in alla texter, allting på riktigt. Förut bara lyssnade jag med ena örat, jag bara lyssnade, utan att höra.
Nu hör jag varenda ton, varenda allt..

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, kanske det är bra att känna så nu, kanske det är precis vad jag behöver för att komma upp på fötterna riktigt igen.
De känns nästan så.
Just nu känns det hur bra som hellst, fast ändå inte alls.. Jag är lite klyven just nu, jag saknar & vill ha tillbaka, samtidigt som jag känner att det kanske var rätt...

det är svårt, väldigt svårt. Jag ser allting ifrån olika synvinklar varje gång jag tänker på det, men inte blir jag nå klokare för det inte, nej självklart inte.

Allting som var, de var helt underbart, alla dessa minnen stannar alltid, ibland undrar jag vad som skulle hänt om det fortsatte, om allting skulle varit helt kanon.. Kanske det var jag som blev rädd & drog tillbaka för jag kände att det blev för mycket, jag är inte van det, jag är inte van att leva så.. Jag har alltid varit själv nästan, jag har alltid levt jag, har aldrig behövt tänka på någon annan så pass mycket, har liksom inte haft de "ansvaren" att släppa en människa så tätt inpå livet, kanske det var det som skrämde mig? Att jag inte längre var ensam, att jag inte längre kunde göra precis vad jag vela när jag vela det, att jag delade känslor & livet med en annan människa. Kanske det var de bitarna som skrämde mig mest, att visa någon vem jag verkligen är, visa mitt kött & ben, öppna mitt hjärta & släppa ut alla tankar & funderingar för en annan levande människa - öga mot öga...

Kan det ha varit det som skrämde mig, det som fick mig osäker?
Jag vet inte vad det var, & jag kan inte säga hur det var, för det vet jag fortfarande inte..
Men jag vet att jag delvis saknar allting, det gör jag, jag tänker inte ljuga & säga att jag inte saknar det till en del, för det gör jag verkligen...

Nej nu ska Lindah sova & tänka vidare en sväng ..
Tjingtjing

Follow me, everything is alright
I’ll be the one to tuck you in at night
And if you want to leave, I can guarantee
You won’t find nobody else like me

Du är det bästa jag vet, du är det bästa jag har,
lovar du att stanna, så lovar jag det med

- Minnen är någonting jag alltid kommer att hålla hårt i, det finns en person som förstår den översta texten, den personen hoppas jag förstår texten under den också, för jag kopierade lite ur min förra blogg..
..Jag bara känner mig lite sentimental just nu, lyssnar på musik med miljoner minnen, jag bara kan inte sluta tänka på det..
Du vet precis vem du är, du vet precis vad du betyder, du är inte bortglömd, du finns fortfarande kvar, du finns kvar lika mycket nu som då..