Tack du som kallar dig för min vän, tack så mycket, jag bockar & bugar i din ära.
Du är så fin i din krona full av skit, dina små undersåtar är så söta dom med, kollar blindt på dig & tror varje lögn du sprider.
Jag måste verkligen säga tack för all den vänskap du gett mig med lögner & de gånger du svikit mig, jag trodde på dina ord, kommer du ihåg? Varför skulle jag annars ha börjat prata om jag inte trodde dig?

Nu är du inte värd mina ord längre, att de skulle bli såhär igen, efter alla gånger så trodde jag att vi båda hade vuxit på oss, jag har gjort det, men tydligen inte du.
Eller var du tvungen, kände du dig så tvingad att du var tvungen att springa & säga allt, stoltsera med det du visste om mig, var det kanske så det var?

Hur det nu än var, så har jag insätt att jag aldrig mera kommer att säga dig något som jag bara vill säga till en enda person, för i slutändan så vet ändå fler personer det än bara du & jag.
Jag måste säga att jag tycker att det är synd, för jag litade verkligen på dig till 110% den kvällen, nykter eller onykter när jag sa det, jag litade på dig.
Du sa att du förstod, sen lovade du, enlig mig var lova att inte säga det till någon, men enlig dig var lova att springa & säga det till andra såfort som möjligt..

Du kan stoltsera hur mycket du vill med mitt liv, du vet ju en hel del om det, så varsågod, säg vad du vill, gör vad du vill, du håller ju ändå inte det du lovat.
Men allting du gör, de bevisar bara i hur mycket till liv du har & hur upptagen du är utav alla andras liv. Är mitt liv & alla andra dina vänners liv så mycket mera roligt att prata om, att bryta löften för, så fortsätt med de, gör det. Men tro inte att jag kommer säga saker om dig, jag har gett dig ett löfte till allt du sagt till mig & det håller jag, för mina föräldrar lärde mig innebörden utav löften redan när jag var liten, något dina verkat glömma..

Men tack för den vänskap & de år utav lögner med dig, jag uppskattar de innerligt, jag tycker du lika gärna kan berätta för mig om allting du sagt & till vilka du sagt det till, de är du nästan skyldig mig, tycker inte du det? Det gör mig ingenting om du skämms när du läser det här, de får du göra. Jag hoppas att jag var den sista människan som du bröt ett löfte till, tänk om, snälla, för din egen skull. Jag orkar inte med personer som dig, det är bortkasstad tid, tyvärr...

Jag har haft mycket kväll, natt & morgon att fundera på, & tänka sig vad min hjärna har gått på högvarv hela tiden, sen har jag nött en enda låt i flera miljoner timmar nu. Tror aldrig jag kommer tröttna på låten, har nött den längre förut, den är helt underbar helt enkelt, speciellt när man relaterar till den som jag gör, för mig är det inte bara en låt, utan en känsla & något som jag vill antar jag. Tänker på en enda människa gör jag också när jag tänker på låten, där av känslan & därav hoppet till det jag vill, att alltid bli ihåg kommen av den personen, att den alltid har en plats för mig i sitt hjärta, en plats som ingen kan ta ifrån mig.. För den personen ha en plats i mitt hjärta, på ett ställa där ingen kan komma åt de, där den alltid kommer att vara...

Så nu ska jag dela med er av mina funderingar, kanske bara blir en, får se hur mycket jag orkar att skriva just nu (:

Livet, allting som händer oss händer av en orsak, frågan är - Är det vi som är orsaken till att allting händer, eller är det någon annan som har makten över vårat liv, ungefärt som att vi skulle vara huvudrollen i en bok, Någon läser boken, följer huvudpersonens alla uppgångar & nedåtgångar, följer konversationer med huvudpersonens vänner, följer med huvudpersonen på stan, ja ni förstår? Är det så vårat liv är, Vi är huvudpersonerna i våran egen bok, som någon annan skrivit, vi är en färdig karaktär redan från födseln, vi har hela livet skrivet, vi håller i manuset, men vi får inte läsa det, vi kan endast backa tiden & läsa de kapitel i vårat liv som varit, men vi får inte läsa det som inte varit än.. Jag börjar nästan tro att det är så, alla känslor vi känner har redan blivit skrivna, vi vet precis vad vi ska göra när vi ska göra det, för att någon redan har bestämt det..
.. även jag vet att det låter konstigt & att det är helt omöjligt att bevisa sanningen i det eller inte..

Men om man inte har några tankar om hur livet är, vad tror man då att vi lever för? Tror dom då att vi människor lever endast för att födas & dö, de har jag iaf alltid tänkt förut, men när man verkligen tänker efter så är livet så mycket mera. Allting som händer runt omkring oss skapar oss, de formar våra känslor, tankar & beteende på både gott & ont. Kanske vi borde vara mer försiktiga om våra liv, vi har endast ett i taget, tyvärr har vi inte turen som katterna har, dom får nio liv på en gång i deras tass.. (Kanske är det för att vi ändå är försiktigare än katter, vi tar livet på mer allvar, eller så är det för att katten är ett djur som vi tar hand om & som vi kanske behöver?)

BAJS! Jag kan komma på så många olika teorier om hur livet är, om varför man lever & sedan dör, om varför allting händer oss när det händer. Kanske jag bara ska sluta tänka på det innan jag blir helt galen. Jag tror nog faktiskt att det är bäst.. Kanske jag borde välja en av alla miljoner teorier som jag har, eller de vore kanske tråkigt?
Men egentligen, vem fan är jag att komma på livets filosofi eller vad man nu än kallar det, alla tror på olika saker, men det måste ju därav finnas några grundställande & mer realistiska tankar om det än vad kanske jag har? Nej, nu är det slut tänkt på varför livet är som det är.

Huvudsaken är ju att jag har mitt eget liv i mina egna händer & formar mitt liv precis så som jag vill ha det. Det är jag som håller i modellleran nu & ska skapa fram ett fint, bra & hållfast liv till mig själv, som jag sedan kan dela med familjen, vännerna & framtiden. Så är det nog helt klart. Så nu tar vi en sak i taget, låter både vettigt & smart (:

Just nu sitter jag & tuggar på en godis, ska jag vara ärlig så har jag ätit några stycken nu, & allt jag får av det goda är ont i magen.. Slutade äta godis ett tag, eller ja, köpa hem en massa lösgodis själv, & de senaste gångerna som jag själv köpt en påse lösgodis & ätit av, så har jag fått ont i magen som bara den.. Kanske ett tecken på att godis inte är min grej längre? Hmm..

Men men, somnade ca. 12.30 idag, blev väckt av mamma 15.00, inte mycket till sömn, mer som en tupplur bara. Skönt att fått sovit lite iallafall. Väntar nu på att klockan ska bli ungefär tio/elva så jag kan bädda ner mig & sova på ritkgit tils imorgon, låter så skönt!

Nej nu ska jag sluta skriva för tillfället, ni måste vara uttråkade som fan om ni läser alltihopa -Sorry! haha

Just please, please, promise me that somewhere,
Dark and deep in your heart you'll keep a tiny place for me,
Where no one new can reach

Jag gissar på att John Blund har semester nu, kanske han firar jul, eller så har man bara lite lång ledigt at the moment...

..för jag har saknat min bra'a sömn som jag har börjat att få, i säkert en eller två månader har jag varit trött när jag ska, har sovit hur bra som helst, har varit underbart måste jag säga!

Men nu, de senaste tre fyra nätterna har jag inte sovit bra, har vaknat av & till, inatt har jag inte kunna sovit alls, så jag har varit vaken hela natten...

Vid tolvtiden på dan idag, har jag vart vaken i 24 timmar, spännande att se mitt humör för dagen...
..Märker jag att det blir allt för illa så går jag & köper mig godis (om det inte är allt för kallt ute) sen låser jag in mig på mitt rum & nöter min dator hela dagen. Låter som en bra plan om jag nu skulle få dåligt humör, för annars så kommer det nog verkligen att gå ut över alla som är i min närhet & jag tror inte att jag orkar med de faktiskt. Är trött på att bråka & skrika utan anledning..
Fast har man inte sovit så kanske man har en anledning?..

Jag tror det kanske blir en tupplur på dan, en timma eller så bara. Så att jag inte är allt för flokig idag.. Just nu ligger jag i sängen (vilket jag iofs gjort hela kvällen) har verkligen inte orkat resa på mig än. Skönt är det faktiskt att bara ligga i sängen, inte bry sig alls, bara ta det lugnt & må bra, tänka på allt man känner för, just nu trivs Lindah som fisken i vattnet! haha.

Gissa vad! För er som inte vet det så fyller jag år om inte alls länge, en månad & 14 dagar. Då blir jag 19 år... Fan,mitt sista år som tonåring, känns lite läskigt faktiskt. De känns som att åren har kommit allt för fort, förut var stor de ända man visste att man faktiskt vela bli, men nu vet man inte alls vad man vill bli, att bli stor lockar inte så mycket längre.. De är mer en värdsligsak nu bara, man vet att varje år så plusar man på året som gått så att man kan hålla koll på vilken dag & hur längesen det var man kom till världen.. Så kanske inte åldern har mer betydelse än så? Ibland undrar jag..
Men när man fyller 20 år, så är det inte bara en ålder, utan de är en biljett till vuxenlivet varesig man vill det eller inte.. Man kan inte göra så mycket åt det för man är inte längre under tio, man har varit tonåring, att fylla 20 är som att säga hejdå till sina barnår & år som just tonåring..
För nu är förhoppningsvis gymnasie tiden över, pluggar man inte vidare behöver man ett jobb, så samhället börjar ställa lite mer krav på en än innan..
Jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka om det, tror mest att det verkar skrämmande, iallafall som jag tycker för stunden nu..

Allting efter studenten handlar om att stå på egna fötter, klara sig själv, veta vad man vill göra med livet & skapa sin egen framtid. Stort ansvar man har på sina egna axlar, kommer man verkligen klara det lika bra som jag hoppas att jag gör? Kommer det att vara svårt eller lätt? Kommer mina vänner att klara livet innan jag gör det, har dom reservplaner? Vad gör man med allt, hur tar man sig an livet & klarar av det med elegans?

Jag antar att jag är som en typisk nybörjar student, har ingen aning om vad som händer & har miljoner frågor & funderingar över vad som kommer hända..
..Har även en tro om att det kan vara detta som förändrar hela mitt liv, mig & alla runt omkring mig. Kanske det är så?

De här tre åren på gymnasiet har bara sagt swish & sen försvunnit, jag har inte ens hunnit med att tänka ut en plan för mig själv hur allting ska se ut.. Ibland vill jag bara ha förmågan att spola tillbaka tiden, & sen ta god tid på mig att göra allt som jag gjort, verkigen se allting ifrån en annan sida, samt verkligen suga in alla minnen, skratt & tårar som jag delat med mina klasskompisar & lärare.
Även fast jag avskytt skolan,så kan jag inte ha avskytt min klass.. så är det bara..

Nej, nu ska jag forsätta lägga huvudet på kudden & försöka fundera ut en hel massa saker. Skriver i bloggen senare idag en sväng, & berättar allt möjligt för er som vanligt :)